Titeln på det här inlägget är vald med viss omsorg. För trots att en redigering är betydligt glamorösare och trevligare att arbeta med än en skurhink, och trots att jag ibland kan njuta av att putsa på en text tills den skiner, är redigeringen ändå det slitsammaste med att skriva och innebär mycket mer arbete än man tror som författarnovis. I just den här redigeringen gick luften ur mig för en tid när utgivningen av ”Mina drömmars land” senarelades, men jag har så smått börjat göra framsteg igen.
Jag är nu inne på andra redigeringsvändan. I den första gav min redaktör i stort sett ingen detaljerad kritik, utan koncentrerade sig på de stora sakerna: den här personen känns inte färdig, den här relationen är underlig, i den här delen saknas djup, och så vidare. Eftersom jag släppte in henne i texten obehagligt tidigt (för normalt vill jag vara nöjd själv innan jag låter andra läsa), var de flesta svagheter tydliga även för mig själv. Men det var ändå skönt att få bekräftat att de verkligen var svagheter, och några överraskningar bjöd hon trots allt på.
Efter lite funderingar och diskussioner skrev jag ett andra utkast. Så fort min redaktör hunnit läsa det hade vi ett långt och bra manusmöte, och sedan fick jag tillbaks en utskrift av manuset med kommentarer. Även den här gången hade jag lite ont i magen när jag skickade versionen, för en sak var jag fortfarande missnöjd med. Mycket riktigt slog redaktören ner på det som en ovanligt hungrig hök. Det var bra att hon var tydlig, även om jag ärligt talat kanske tyckte att hon var lite väl tydlig och kände mig en aning stukad. Men i det här skedet är det hennes jobb att hacka på mig, kanske rentav vara lite retsam, för att sporra mig att göra ”Mina drömmars land” så bra som den kan bli.
Förutom den kända bristen hade jag lämnat sex riktiga ”darlings” i texten för att se vad hon hade att säga om dem, och intressant nog ville hon stryka fem av dem. Än en gång var det värdefullt att få sin intuition bekräftad. Annars har hon mest skjutit in sig på berättartempot (där har vi en intressant diskussion igång) samt spanat efter sakfel och logiska luckor i historien. Här och var har hon även påpekat små brott mot skrivregler och dylikt, men det mesta av språkputsningen spar vi till nästa redigeringsomgång, som vi hoppas ska bli den sista.
Igår nådde jag en liten milstolpe, då jag tyckte att jag hade kommit så långt i den här vändan att jag kunde göra det sista med papper och penna. Det kommer att bli skönt efter så mycket stirrande på skärmen, och troligen gör det att jag ser texten med nya ögon. Vi får se om jag är så klar som jag tror.
Manne Fagerlinds blogg 
Tack Manne för att vi kan få del av det som ligger bakom föfattandet..
Det är vad jag förstår viktigt att få en bra redaktör, en person som man känner förtroende för. Det måste vara en person som kan döda författarens darlings utan att texten känns obekant för författaren. Det måste vara intressant för litteraturforskare att följa en texts framväxt från ax till limpa. I mångt och mycket blir väl redaktörens arbete likt en översättares. Jag såg en gång Strindbergs manus till ”Hemsöborna” och även det bara var några sidor, där jag kunde se några ordvalsändringar så kändes det spännande. Kanske vore det intressant att någon gång få läsa en text i version 1, 2, 3.. Som läsare kunde jag då klart se hur texten omformats för att nå sitt syfte.
Nu väntar jag med spänning på att få läsa slutversionen.
Verkligen viktigt med en bra redaktör. Jag är nöjd med den jag har, som tur är.
Angående att se hur en text har omformats, se mitt svar till Göran Fagerström nedan.
Härligt att du kommit igång igen! Vi (yes, jag talar för alla dina läsare) vill ju läsa snart snart… 🙂 Gillar också din sakliga beskrivning av skrivprocessen…
/Anna
Tack Anna! Glada tillrop som detta piggar upp när det känns lite träligt.
Till Björn: I vissa skrivarhandböcker finns det exempel på texter före och efter ändringar, men förstås inte hela. För vissa kända ”storverk” bedriver ju forskningen analyser av vad som ska vara den ”definitiva” versionen och publicerar varianter, men att sitta som läsare och gå igenom forskarens resultat är nog rätt träigt. Håller helt med dig om att redaktörens roll vore intressant att studera, eftersom man inte vet vad författaren själv ändrat resp redaktören föreslagit är det ett helt outforskat fält.
När jag skrev på Debutantbloggen förra året länkade jag till ett intressant blogginlägg där en amerikansk författare visade några sidor före och efter redigering, och dessutom förklarade orsaken till varje ändring. Riktigt intressant, men tyvärr hittar jag det inte nu.
Heja! Jag förstår att du tappade fart när releasen blev framskjuten. Tur att du hittade den igen. Farten alltså. Det låter som ett intressant och lärorikt sätt att arbeta att lämna kvar några darlingar och se om redaktören skulle notera dem. För jag gissar att du nästa gång kommer att ha det i åtanke och döda dem på ett tidigare stadium?
Jag tror att jag kommer att göra likadant nästa gång. Jag ville se om redaktören tyckte att någon av dem tillförde något, och det gjorde hon ju. Oftast är det bättre att stryka i samråd med redaktören, tror jag.
[…] redaktören verkade tycka att det fanns hopp, och vi började redigera – den som vill kan läsa mer om processen här. Deadline var satt till slutet av maj, och allt gick enligt plan. Men då, när Maria Sundberg […]