I Husby fattar bilarna eld kväll efter kväll, men i Traneberg, där jag bor, är det bara försommargrönskan som flammar upp likt en tyst granatkrevad. Nordens vårar är ju alltid explosionsartade, men i år mer än någonsin. Hägg och syren slog ut nästan samtidigt, och knappt hade äppelträden börjat blomma förrän kronbladen satte igång med att snöa ner på marken.
Som alltid så här års blir jag lycklig och vemodig på samma gång. Det är förstås också väldigt nordiskt, men just för att vår sommar är så kort blir det också så tydligt att livet bär döden som ett frö inom sig. ”Allt kött är hö, och blomstren dö …” Och precis som varje försommar sedan högstadiet får jag en av mina favoritdikter på hjärnan.
Jag är annars verkligen en prosakille. Tranströmer baddar jag ögonen med titt som tätt, men i övrigt läser jag väldigt lite lyrik, och det är nog tjugo år sedan jag skrev en ordentlig dikt. Konstigt egentligen, för jag tycker om dikter, och just det som jag uppskattar med dem – den känslomässiga kraften, bildspråket, anspråken på att vara både text och musik på samma gång – är sådant jag strävar mot när jag själv skriver prosa.
Ändå tror jag aldrig att jag når hela vägen fram. Dikten som nu hela tiden tränger sig fram, som en schlager med klisterrefräng, är bara fyra rader lång men säger ändå så otroligt mycket. Temat är nog egentligen förlorad kärlek, men jag låter den handla mer om tidens flykt. Det är mitt privilegium som läsare.
Det var två och ett halvt årtusende sedan den grekiska dikterskan Sapfo skrev dem, men varje gång den ekar i huvudet spelar tiden ingen roll. Likt en pil av koncentrerad känsla svirrar den genom alla dessa år och borrar sig rätt in i hjärtat på mig:
Kort är rosornas tid.
När den lupit till ända,
finner din sökande hand
törnet, men rosen ej mer.
Manne Fagerlinds blogg 
Tjena vad bra du är, Manne. Här kan jag vara trygg i att veta att det bjuds riktig litteratur med vackra bilder så fort du lägger handen vid tangentbordet.
För övrigt diskuterade min systers klass Berg har inga rötter just idag. Det var ett kalas! De hade verkligen fattat grejen, trots att ingen i klassen egentligen läser böcker annars. Katrin sa att hon önskar att du varit där, för du hade blivit så glad. Kram på dig sålänge!
Å vad glad jag blir! Både över att du tyckte om mitt inlägg och över att klassen tyckte om min bok. Det skulle vara jättekul om du eller din syster ville berätta lite mer på mail eller så. Kram!
Just idag tänkte jag på varför jag känner mig så dubbel på våren. Stressad, nedstämd och överlycklig över allt det vackra som jag knappt hinner se och lukta på innan det är försvunnet. Jag kom fram till att på våren är det så obehagligt tydligt att tiden går. Tre vintermånader med samma gamla snö ger intryck av att tiden står still, och ingenting händer. Men tre vårdagar betyder ett överblommat körsbärsträd och en decimeters tillväxt på klematisen. Det går inte att blunda för tiden på våren.
Precis! Och så är man ju också mer angelägen om att fånga de dagarna som är som vackrast, och blir lätt sorgsen när man inte riktigt lyckas.