Vandring på ordens lavafält

Jag sliter som bäst med min nya roman, ska försöka bli klar med ett första utkast inom en månad. I somras gick jag ner på deltid för att hinna skriva. En tillvaro som jag hade drömt om och som många skrivande människor säkert avundas mig (med rätta!), men just nu känner jag mig lite för ensam. Det kan verka konstigt eftersom jag jobbar större delen av min tid med systemutveckling. Men jag är ensam till hundra procent under den tid som jag skriver. Ingen har läst på flera månader, och jag känner mig isolerad och rätt så osäker på den text som omger mig på alla sidor.

Ni undrar säkert varför jag då inte bjuder in någon läsare — min fru, en skrivarkompis, någon på förlaget? Problemet är att det inte riktigt går i det här skedet. Jag tycker inte texten är riktigt läsbar, möjligen redigerbar, och jag vill inte utsätta någon för att läsa förrän jag känner mig säkrare.

Den senaste veckan har jag fått en bild i huvudet, en sådan som kommer tillbaka gång på gång. Jag går över ett stort fält av stelnad lava, som Frodo och Sam i Mordor eller Jonatan och Skorpan i Karmanjaka. Först tänkte jag att det var för att jag, liksom de, måste plåga mig fram till det mål som jag måste nå, att bilden bara var mitt undermedvetnas sätt att säga: Ge inte upp, kämpa på!

mordor

Men så insåg jag att det fanns ett annat budskap. Min text är som den där lavan. Den har bara delvis stelnat; bitvis är den så färsk att den fortfarande bubblar och glöder, och jag måste ge mig till tåls innan jag kan hantera den. Landskapet är nytt, och det kommer att dröja ännu en tid innan jag vet var marken bär och kan hitta en säker väg mellan slagghögarna. Nu ska jag bara klämma ur mig de sista rännilarna lava, och så låta allting svalna. Sedan kan jag bjuda in andra att vandra med mig där.

Annonser

10 comments on “Vandring på ordens lavafält

  1. Björn Carheden skriver:

    Men ett lavafält är förrädiskt. Man vet aldrig vad som händer under ytan. Rätt som det är så flödar lavan fritt, det bubblar och kokar med små ångexplosioner. Så blir det nog för dig också. Du kommer känna den kraft som vi alla som väntar på din text försöker ge dig.

  2. Anneli skriver:

    Vad fint du beskriver den skrivande processen med lavan som måste sätta sig och bli stabil innan den är redo.

  3. jennyforsberg skriver:

    Fin beskrivning! Säg till om du behöver fler vandrare sedan när lavan har stelnat. Så länge: Pepp och heja!

  4. Carola skriver:

    Jag tror det är klokt att vänta med att låta andra läsa om det är råmaterial. Det är så lätt att kreativiteten falnar så fort den granskas och kritiseras. Men ändå behöver texten inte vara fullfjädrad när det är dags, bara sådär lagom färdigt. Hej dig Manne! Lite till och du är färdig med ett läsbart utkast.

  5. Vilse skriver:

    Fy sjutton vad bra du är!! Tack och lov att du finns här, saknar dig på Debutant. Du är på kornet och jag förstår dig direkt. Det där ovissa stadiet när allting fortfarande formas och jag logiskt vet att det kommer att bli kalasbra, för det brukar det bli, men jag vet inte riktigt vägen dit än. Kämpa Manne, du lever ju drömmen! Jag hejar på i kulisserna.

    PS. På något barockt vis blir jag lycklig i hjärtat när du använder semikolon. Språknörd, over and out.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack snälla du för dina uppmuntrande ord. De senaste dagarna har det kommit en del lava som jag är ovanligt nöjd med och som verkar stelna ganska snabbt, så nu känner jag mig lite mindre vankelmodig och vågar tro att det blir bra till sist.

      Varför är det så många som *inte* vill använda semikolon? Det är ju så uttrycksfullt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s