Recension: Lila hibiskus

Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie är mest känd för sin genombrottsroman En halv gul sol, en episk roman om Biafrakriget i Nigeria. Fler borde läsa hennes debutroman Lila hibiskus, som jag tycker är  ett lika stort mästerverk.

Romanens huvudperson Kambili är en mycket hårt hållen tonårsflicka. Faderns strävan efter att vara en god människa och en from katolik har fullständigt spårat ur, och han förtrycker och misshandlar sin familj. Lyckligtvis kommer Kambili och hennes bror i kontakt med sin fasters familj, som också är katoliker men öppna, varma och toleranta. Sakta kommer barnen till insikt om att deras fars sätt att se på världen går att ifrågasätta.

För mig är ett av kännemärkena på en stor författare att hon hyser en respekt, om inte en kärlek, till alla sina romangestalter. Det gäller i hög grad Adichie. Hennes porträtt av Kambilis far är fruktansvärt och skrämmande, men samtidigt blir han inte en karikatyr eller ett monster, och han väcker lika mycket mitt medlidande som min avsky. Med enkla medel får hon oss att ana det inre tryck och den ångest som har gjort honom så förvriden. Lika skickligt gestaltar hon de andra personerna i berättelsen, som Kambilis faster och kusiner och fader Amadi, en präst som hon förälskar sig i. Så många personer är det dock inte. Trots att handlingen delvis är väldigt dramatisk, känns boken lite som ett kammarspel.

Även miljöerna beskrivs på en gång effektivt och känsligt: små detaljer ur den nigerianska vardagen framträder med poetisk skärpa och suggererar fram hela Nigeria för läsaren. Ändå grinar jag lite illa åt en recension som citeras på baksidan, där det står: ”läsaren ser verkligen den sprakande afrikanska naturen”. Det är visserligen sant, men det som Lila hibiskus kan lära oss är inte hur det är i Nigeria. Det är inte ens hur det är att vara nigerian, utan hur det skulle vara att leva just Kambilis liv. Vi får prova på att vara hon, och därigenom lär hon oss i stället något om hur det är att vara människa.

Annons