Bengt Ohlssons roman Kolka har fått mycket beröm, till exempel av Amanda Svensson, så jag hade höga förväntningar på den. Tyvärr infriades de inte riktigt.
Romanens huvudperson och berättare är en tonårstjej från Lettland (vi får aldrig veta hennes namn). Hennes pappa har tagit hem storvinsten i Jordens stora giftermålslotteri: hans nya fru kommer ur Englands översta överklass, och flickan och pappan flyttar in i hennes slott (!). Flickan bestämmer sig för att lämna allting bakom sig, till och med sitt modersmål, men det betyder inte att hon känner sig hemma i England. Tvärtom är det väldigt mycket som skaver; man anar att hon saknar sina gamla kompisar och mamman som övergav henne för länge sedan, även om hon inte direkt vill erkänna det. Pappans nya fru är ett under av vänlighet och välvilja och gör allt för att flickan ska trivas. Ändå, eller kanske just därför, hyser flickan allt mer agg mot henne. Hon börjar smida onda planer och ger sig in i ett farligt spel med en främling på Internet.
Det intressantaste med Kolka är faktiskt att även Ohlsson avstod från sitt modersmål under författandet. Han skrev först boken på engelska men lät sig övertygas om att han borde översätta den till svenska innan den gavs ut. Jag tror att det har satt sin prägel på texten. Den har en rakhet men också en klumpighet i uttrycket som är ganska otypisk för Ohlsson. Ibland glimtar det till av den där typiska Benke-humorn och av formuleringsglädjen som genomsyrar hans krönikor, men annars ligger det som en hinna av öststatsbetong över språket. Man kan tycka det är synd, men det bidrar i alla fall till realismen.
Just realismen lyser dock med sin frånvaro när det gäller många av flickans handlingar. Det hon iscensätter mot sin styvmor är väldigt extremt, och jag köper inte att en så pass sund tonåring skulle ge sig in på det och hålla fast vid sin plan så länge. Det känns för omotiverat. När trettio sidor återstod var jag mest irriterad på boken men samtidigt spänd på hur den skulle sluta, så jag läste klart. Avslutningen hjälpte upp det hela lite men kändes samtidigt alltför tillrättalagd – precis som så mycket annat i den här berättelsen.
Kolka var okej, men inte mycket mer. Bättre än så här kan han, Benke.
Manne Fagerlinds blogg 