Om Skraplotter och andra episka romaner

Så har jag då äntligen läst klart Kerstin Ekmans Vargskinnet. Den sista delen, Skraplotter, var förmodligen den minst svårgenomträngliga. Språket och skeendet kändes mindre främmande och ogästvänliga än i trilogins två första delar.  Om den första delen i trilogin skrev jag här på min blogg att Ekman kanske var så kärv mot läsaren för att ge en känsla för hur främmande Jämtland måste ha tett sig för den nyinflyttade sörlänningen Hillevi. Jag skrev det på skämt, men med tiden har jag börjat tro att det kanske var Ekmans avsikt. Helt allvarligt.

Nå, man vande sig så småningom vid att bli mystifierad och rådbråkad med både jämtska och norska, och trots allt älskade jag både Guds Barmhärtighet och Sista rompan. Tyvärr blev jag inte riktigt lika förtjust i Skraplotter. Än en gång längtade jag nog efter lite mer handfast berättande, helt enkelt. Alldeles i inledningen kommer Myrtens okända dotter Ingefrid upp till Svartvattnet och möter Myrtens fostersyster Risten och sin biologiske far Elias. Jag blev upprymd, för jag tyckte det var ett lysande sätt att knyta ihop ett helt koppel lösa trådar från de två första delarna. Men sedan fortsatte de i stort sätt att löpa åt olika håll genom hela den tredje boken också; bara på slutet kom en liten avrundning. För mig kändes det rätt så snöpligt.

Men kanske är det mig det är fel på. Jag är själv en sucker för dramaturgi och att knyta ihop saker och ting, kanske lite för mycket. En poäng med att skriva epik som Vargskinnet är ju just att människors öden ska få löpa parallellt och att allting inte måste infogas i en sådan ram. Det finns väl någon slags realism i det också. I verkligheten brukar inte saker och ting vara så strukturerade och ha en knorr på slutet, och Ekman har kanske velat spegla det i romanen. Men jag tycker att det finns något naivt eller i värsta fall oärligt med det. Som författare gör man ju ändå alltid ett urval, och då behöver inte ens en episk roman vara fullt så här formlös. Man kan välja en fastare struktur utan att våldta stoffet eller kränka sitt litterära universums integritet. Alldeles nyligen läste jag en episk roman som hade ett helt annat driv i berättandet, utan att kännas ytlig – Chimamanda Ngozi Adichies smått fantastiska En halv gul sol, som utspelas i Biafra under inbördeskriget i Nigeria. Den roman jag skriver på nu kan nog beskrivas som episk (i alla fall finns det ett antal olika berättelser i den som löper parallellt), men mitt sätt att göra det på liknar definitivt mer Adichies än Ekmans (inte för att jag vill hävda att jag är lika bra som någon av dem, förstås).

Till sist vill jag ändå säga att jag verkligen gillade Skraplotter, trots mina invändningar. Miljöerna och människoödena skildras så oerhört känsligt och med en sådan språklig lyster att jag tycker att alla som läst de två första delarna borde fortsätta med denna. Och jag känner mig lite småaktig som letar fel på det Kerstin Ekman skriver, trots att hon är en av mina svenska favoritförfattare. Men den man älskar agar man, som det heter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s