Äntligen, äntligen, äntligen!

Jag hade slutat hoppas. Tänkte att tids nog får man väl höra om någon ny intressant författare, och det är väl bra, men att Tomas Tranströmer skulle bli utan igen. När jag fick höra att han faktiskt fått Nobelpriset skrek jag rätt ut och blev alldeles tårögd och nu, ett dygn senare, är jag fortfarande alldeles euforisk.

Jag hade trott att han var diskvalificerad p g a alla svenska författare som fått det oförtjänt genom åren. Tur att Svenska Akademien hade modet att strunta i nationalchauvinistiska synder från förra århundradet. Ingen, INGEN, kan säga att Tranströmer har fått det bara för att han är svensk, och man behöver inte vara svensk eller kunna läsa svenska för att älska honom. Läs t.ex. denna artikel i The New Yorker.

I många år har jag varit så tacksam  att jag har fått läsa Tranströmer. Det är tur att hans dikter är odödliga, annars hade jag älskat ihjäl dem. Och nu kommer många fler att upptäcka honom – det är verkligen helt underbart! Det roligaste jag läst apropå Akademiens val är annars Dilsa Demirbag-stens tweet:

Svenska Akademien ba: ”Vi har 40 000 miljarder deckarförfattare OCH Tranströmer. In your face!”

Jag håller i viss mån med Jan Guillou som nyligen sa att Camilla Läckberg är viktigare för den svenska litteraturen än många förment ”finare” författare, eftersom hon får folk att läsa böcker. Men däremot håller jag inte med honom om att Tranströmers poesi skulle vara ”obegriplig” och ”fånig”. Jag unnar mig härmed att vara finkulturell och snobbig och säga att Tranströmer är mer värd än alla våra 40 000 miljarder deckarförfattare. Däribland Guillou.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s