Recension: Frihet

Jag läste Jonathan Franzens senaste roman Freedom nu i somras. Jag hade lite blandade känslor inför den (mer om det senare). Ändå är jag glad att den nu kommer i svensk översättning (med den föga förvånande titeln Frihet), för det här är en bok som många människor borde läsa. Jag tjuvläste den svenska översättningen lite i en bokhandel häromdagen och tyckte att den såg alldeles ovanligt bra ut – kul!

Romanen handlar om makarna Walther och Patty Berglund och om Walthers bäste vän Richard Katz. Walther är en miljövän som bland annat slåss mot överbefolkning och vill rädda hotade fåglar, Patty en före detta basketspelare som gör allt för att bli den perfekta hemmafrun och mamman. De kämpar på var sin kant för att vara så bra människor som de kan. Richard är på många sätt deras motpol, en indie-rockartist som inte ens försöker vara osjälvisk. Ändå finns han ständigt där: de måste förhålla sig till honom, prövas mot honom. Vad som händer vill jag inte avslöja, men spelet mellan de tre är fascinerande och Franzen beskriver det skickligt.

Något jag fortfarande grubblar på är varför boken heter Frihet. För mig är det så uppenbart att det är Godhet den handlar om. Hur god måste man vara för att duga? Kan man någonsin vara en tillräckligt bra människa, och hur bär man sig åt för att leva upp till sina ideal när varken man själv, ens närmaste eller samhället vill samarbeta? För mig är det detta som romanen behandlar, och behandlar väldigt väl. Inget fel i det förstås – det är ett jätteviktigt tema, ett som jag gärna själv vill skriva om.

Så varför har jag blandade känslor inför Frihet? Tja, ibland behandlar Franzen sina huvudpersoner lite nonchalant, gör sig liksom lustig på deras bekostnad. Han snor också ganska medvetet en del stilgrepp från Tolstoj, så berättandet kan bli en aning beskäftigt. I kombination med Franzens moderna, ironisk attityd blir det lätt lite irriterande. Manéren skrubbas till stor del av under romanens gång, men när jag läst klart tyckte jag fortfarande att de drog ner helheten. Jag trodde att romanen inte riktigt hade fått fäste, att jag skulle lägga den bakom mig ganska snabbt. Men jag hade fel, visade det sig. Tre månader efter att jag läst klart tänker jag ofta på den, vänder och vrider på Walther, Patty och Richard och allt som utspelade sig mellan dem.

Hullingarna gick nog djupare än jag trodde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s