Exakt vad pysslade redaktörerna med!?

I sommar har jag läst två misslyckade böcker, båda skrivna av författare som kan väldigt mycket bättre.

 

 

 

Det värsta magplasket stod John Ajvide Lindqvist för, med senaste romanen Lilla stjärna. Okej, jag visste redan att han är ojämn. Novellsamlingen Pappersväggar åker till exempel Balder kvalitetsmässigt. Men alltså… detta! Inledningen är helt lysande, med dansbandsmusikern på dekis som hittar ett övernaturligt musikbegåvat spädbarn i skogen och gömmer det undan världen i sin källare. En fantastisk idé och briljant genomförd: som vanligt gestaltar Lindqvist allting med total inlevelse och närvaro, och stilistiskt har han lika absolut gehör som sin huvudperson. Det känns som om han inte kan göra något fel. Men det kan han. Tro mig.

För när sedan flickebarnet växer upp havererar allt på samma gång: historien, den psykologiska trovärdigheten, känslan av att Lindqvist har något att berätta… och över alltihop en kletig hinna av omotiverade och totalt meningslösa splattereffekter. Det är som om han hejdat sig i berättandet och tänkt ”Visst ja, jag kallas ju skräckförfattare – då måste jag ha med en massa äckligt ultravåld så att inte folk blir besvikna”. Men jag blev verkligen besviken, och duktigt irriterad på mig själv för att jag läste klart den. Vilket slöseri med tid!

Det andra misslyckandet var inte alls lika grandiost, men medan jag läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad blev jag mer och mer klentrogen. Det här skulle ju vara roligt, påstods det! Efter att ha läst en drös elaka och jätteroliga satiriska texter av Guillou hade jag på förhand gottat mig åt hur han skulle gå åt roffarna i näringslivets toppskikt och deras brats till barn. Och vad fick jag? Tungfotad prosa med störande många upprepningar, och i stället för skämt försäkringar om att det ena och det andra framkallar ”högljudd munterhet” hos hans huvudpersoner. Hur vore det att försöka framkalla det hos läsaren i stället? Det värsta var ändå att han lyckas krysta in sina gamla hjältar Erik Ponti och Pierre i ännu en bok. Jag blev till sist orolig för att Hamilton plötsligt skulle svinga sig in genom ett panoramafönster på Strandvägen.

Som sagt, båda kan bättre. Lindqvist har skrivit två riktiga mästerverk – Låt den rätte komma in och Människohamn – där det makabra inte är ett nödvändigt ont utan lyfter hela berättelsen. Guillou kan inte bara skriva roligt utan dessutom riktigt snyggt (läs bara hans memoarer eller böckerna om Arn); att han plötsligt skriver så torftigt gränsar till folkförakt: ”Vanligt fölk begriper inte”. Men den verkliga gåtan är vad deras redaktörer egentligen pysslade med. Har kanske inte framgångsrika författare några redaktörer? Om det nu fanns några, stod de bara där med mössan i hand och vågade inte ifrågasätta? Eller tyckte förlagen cyniskt att de inte behövde lägga ner något arbete eftersom böckerna ändå skulle sälja?

Om någon därute vet, så berätta hemskt gärna för mig hur det funkar…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s