Rapport från en roman av Kerstin Ekman

Jag skriver inte en recension den här gången. Är mitt uppe i läsningen av Kerstin Ekmans Sista rompan, har åttio sidor kvar. Jag kommer på sätt och vis att vara det även när boken är slut, inte bara för att jag har tredje delen i Vargskinnet kvar. Vill verkligen skriva av mig medan jag fortfarande är det.

Tvåhundra sidor tog det innan jag verkligen kommit in i Guds Barmhärtighet. Jag är så glad att jag höll ut! Nu finns det inget motstånd, bara en nästan sinnlig njutning. Delvis för att det är lite lättillgängligare. Personerna är bekanta sedan förra boken, språket inte lika fyllt med jämtska och norska. Jag är ju ”inne” nu, förstås, men Sista rompan är nog oavsett det mer lättläst än första delen.

Vad handlar den om egentligen? Många olika människoöden. Elias Elv som gör sig ett namn i Nazi-Tyskland men sedan tar sig via Norge tillbaka till Svartvattnet; Risten och hennes äktenskap med en same uppåt fjället; Myrten som flyr till Stockholm för att undvika skandal. Många andra människor som bara rör sig i utkanten men ändå får gestalt, får ta plats. På ett djupare plan: gränslinjerna mellan kultur och natur, kropp och värld. Hur svårt det är att komma ifrån sina rötter, hur vi längtar tillbaks till dem. Mycket annat finns också att hämta – jag tror att folk läser detta på mycket olika sätt.

Men mest av allt är det en tid och värld som kunde ha varit på väg ner i glömskan om inte Ekman skrivit fram den i ljuset. Texten är bara ett tunt membran: därunder bultar livet, sipprar igenom med alla sina färger och dofter och ljud. Det ångande blodet och det hårda arbetet på en renslakt, ugnarna som susar i glasbrukens hetta, den renskrubbade auktoritära stämningen på ett kvinnohem… Ekman svingar sig som en gibbonapa mellan miljöer och stilar, blandar vackert och plågsamt, högstämt och grovkornigt. Det känns som om hon kan skriva vad som helst.

Jag tror ni fattar vinken: läs Vargskinnet. Och bit ihop när det känns tungt med all norska, samiska obegripligheter, Ekmans tjurigt hårdhänta hantering av dig som läsare. Det är värt det; och man måste inte förstå varenda stavelse. Lyckas jag locka en enda människa att läsa de här böckerna, då har jag inte levat förgäves.

Bara sjuttiosex sidor kvar nu. Tur att Skraplotter väntar på mig efteråt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s