Övergångar, tydlighet och spänning

Mitt manus börjar enligt redaktören närma sig sin slutgiltiga form. Nu är det dragkamp om vad som ska vara kvar och vad som ska strykas. Hon koncentrerar sig just nu på det hon uppfattar som övertydlighet och onödiga övergångar. Från det perspektivet var det rätt intressant att läsa Häxmästaren omedelbart efter Guds Barmhärtighet. Två väldigt olika texter på de flesta upptänkliga vis – inte minst när det gäller just tydlighet och övergångar. Kerstin Ekman framstår ofta som en shoegazer från 90-talets indiepop-scen, som fullständigt struntar i om man hänger med eller inte. Bergting håller däremot läsaren i handen och leder henne framåt: även om mycket framstår som lite mystiskt i början av boken (vilket är bra), vet man hela tiden vad som händer.  Vart och vartannat kapitel slutar dessutom med en ”cliffhanger” som leder handlingen framåt. Det funkar nog väldigt bra för den huvudsakliga målgruppen, d v s barn och ungdomar. Nackdelen är att man som vuxen kan känna sig lite väl bra omhändertagen. Det är säkert bland annat detta min redaktör är rädd för: eftersom mina läsare nog kommer att vara vuxna, bör jag röra mig lite mer åt Kerstin Ekman-hållet till.

Som jag skrev i min recension av Guds barmhärtighet grubblade jag under läsningen på varför Ekman valt att göra boken så svårtillgänglig. Men det som blivit tydligare för mig när den har fått sjunka in lite, och dessutom nagelfar min egen text, är att det finns flera olika sorters spänning. Den första man tänker på är den klassiska: att läsaren vill veta vad som ska hända. Men en annan typ av spänning uppstår när läsaren får sväva i ovisshet om hur just den här historien och dess litterära universum hänger ihop. Den typen av spänning finns i mycket rikare mått hos Ekman än hos Bergting. Jag har varit lite rädd för att min text ska kännas svår och tråkig, eftersom den handlar om ganska tunga saker, och därför har jag säkert överbetonat klassisk spänning och läsbarhet. Jag tror att det, som många andra misstag man gör som ny författare, bottnar i en brist på självförtroende.

Ett annat skäl att medvetet göra en text mindre tydlig har med trovärdighet att göra. En berättelse som hänger ihop för mycket, eller en skönlitterär värld där allt är förklarat, känns alltför tillrättalagd och därför mindre trovärdig. Just det motstånd jag upplevde när jag läste Ekmans roman bidrog nog till att den värld hon målade upp känns så levande. Jag hoppas att Berg har inga rötters värld också kommer att göra det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s