Recension: Legenden om Morwhayle – Häxmästaren

Det har redan gått ett par veckor sedan jag läste klart Peter Bergtings debutbok Legenden om Morwhayle – Häxmästaren. Jag har dragit mig för att recensera den eftersom jag är jävig. Jag och Peter är nämligen ”dagissvågrar”, eller vad det nu borde heta när man haft ungar på samma dagis. Men det känns synd att låta bli när jag faktiskt gillar boken.

Häxmästaren riktar sig främst till äldre barn och ungdomar, men även vuxna som gillar fantasy kan definitivt läsa den. Boken börjar med att syskonen Arteil och Malda Krill skiljs åt vid fem års ålder, eftersom deras far lämnar bort Malda. Tio år senare lever Arteil och hans far i den lilla staden Gopnyk, då Malda plötsligt öppnar en magisk portal bakom deras garderob (undrar om detta är en blinkning till C.S. Lewis?). Tillsammans med Malda färdas Arteil genom vildmarken till staden Morwhayle. Snart är Arteil inblandad i en dramatisk kamp mellan ont och gott. Men frågan är vem han kan lita på, och vad Malda och draken Gorgobestor egentligen är ute efter… Mer säger jag inte, för det är en spännande berättelse med en del oväntade vändningar, och jag vill inte förstöra den för någon.

På baksidan citeras Dean Sacirovic från Swedish Rowling Fanclub, som säger att Häxmästaren ”utan tvekan är ett starkt alternativ till Harry Potter-böckerna”. Jag skulle vilja säga att den på många sätt är bättre (men då ska man veta att jag inte är ett stort HP-fan). Bergtings berättelse är effektivare än Rowlings, och jag tycker att han har ett bättre språk. Det har lite små skavanker, men de stör inte så mycket: mestadels är det yvigt men samtidigt fartfyllt, och ibland glimmar det till av poesi. Min största invändning är nog att det kan bli lite… mycket av allting. Massor av olika varelser, jättemycket action, och (särskilt mot slutet) en del makabra detaljer som berättelsen kanske kunde ha klarat sig utan. Det är ju trots allt fantasy och inte en zombiefilm. Fast det där är ju en smaksak: jag är uppfödd på Tolkien och Ursula K. LeGuin och känner lite så inför Nick Perumovs böcker också.

Det allra bästa med boken är annars hur mångfasetterade personerna är, mycket intressantare än de slemma Slytherineleverna och godhjärtade hjältarna i HP-böckerna. Gränsen mellan ont och gott är ofta flytande, och man får ibland en förståelse för varför de ”onda” har blivit som de är. Min största favorit är dock inte en människa, utan draken Gorgobestor. Uppenbart omänsklig, men samtidigt på en gång en knarrig gubbe och en självömkande rättshaverist. Jag skulle med nöje läsa en prequel om honom – Porträtt av draken som ung, kanske?

Men till syvende och sist är nog inte mina åsikter lika viktiga som min dotters. Jag frågade vad Häxmästaren fick för betyg, och hon svarade ”Jag skulle ge den nio och en halv av tio. Nästan lika bra som Harry Potter”. Så mycket bättre blir inte ett omdöme från en nioårig Potter-nörd.

Annonser

One comment on “Recension: Legenden om Morwhayle – Häxmästaren

  1. […] i manus och tyckte att den var riktigt, riktigt bra, ännu bättre än den första Morwhayle-boken. Det är ungdomsfantasy, med mycket maffig action och starka effekter, men precis som den första […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s