Vargskinnet: Guds Barmhärtighet

Precis som med bloggandet är jag än en gång väldigt sent ute – närmare bestämt tolv år för sent – men nu har jag till sist läst Guds Barmhärtighet, den första boken i Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet. Äntligen, får jag väl tillägga!

Som vanligt liknar Ekmans prosa sådan där fin fransk nougat: lite seg, men fylld av raffinerad njutning. Det har tjatats mycket om Ekmans vackra språk, men hur ska man kunna låta bli? Jag vet ingen svensk författare som skriver så vackert och samtidigt så kraftfullt, med ett så överväldigande rikt ordförråd och så välfunna bilder. Och det är inte bara språket som imponerar. De många personerna är fint tecknade: barnmorskan Hillevi, som kommer till Jämtland för att få vara med sin hemlige fästman; den osäkre prästen Edvard; den storvulne men ändå jordnära handlaren Trond; pojken Elis som rymmer från misshandeln i sin familj och hamnar i främmande land – dessa och alla andra skildras med respekt och inlevelse. Beskrivningarna av miljöer och stämningar är ofta helt lysande: jag har aldrig läst en bok där armodet i det gamla fattig-Sverige skildras så drabbande. Man känner inpå bara skinnet hur hårt det måste ha varit att vara fattig i Jämtland vid 1900-talets början, och vilken ångest de bättre bemedlade hade för att själva sjunka ner i fattigdomen.

Men trots min entusiasm saknar jag inte invändningar. Det här är en bok som alla borde läsa, men just därför är det synd att Ekman gjort den onödigt svårtillgänglig. En stor del av dialogen, både direkt och indirekt, är skriven på svår dialekt (vet du till exempel vad en ”stårs” är?) och till och med på norska, och berättandet är betydligt mindre rakt än det kunde vara. Ekman lånar ibland den samiska flickan Risten (Kristin) som berättare, men ibland för hon så vitt jag kan se ordet själv och omtalar Risten i tredje person. Nu läste jag inte så koncentrerat eftersom jag parallellt vallade mina barn mellan olika sommarnöjen, men det var ändå lite väl lätt att tappa tråden. Det mest onödiga av alla textens krångligheter är dock att dialog inte markeras med vare sig talstreck eller citationstecken. Ja, jag vet att det inte bara är Ekman som utelämnar det, men jag har alltid tyckt att detta är ett ofog! Varför inte hjälpa läsaren att orientera sig i texten?

Jag har grubblat lite varför hon krånglar till det så men inte kommit på något bra svar. Kanske för att vi ska identifiera oss med den sörländska stadsflickan Hillevis svårigheter att komma in i gemenskapen på sin nya hemort … Men det låter lite krystat, väl? Och jag tror hur som helst att krångligheten gör mer skada än nytta. En kollega till mig, en smart tjej som läser mycket, försökte sig på den här boken men kom inte igenom den, trots upprepade omstarter. Det tycker jag är väldigt talande, och väldigt synd. Tyvärr tror jag inte hon är den enda som gett upp och därmed gått miste om mycket.

Under läsningens gång kom jag ibland på mig själv med att önska att Ekman vore mer som Ian McEwan eller Sofi Oksanen. Dessa två författare bevisar att en bok kan vara otroligt effektivt berättad men ändå både djup, mångbottnad och språkligt rik. Samtidigt vill jag förstås att Ekman ska vara just sådan som hon är; jag längtar redan efter nästa bok i trilogin. Hoppas bara att det finns talstreck i den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s