Ni som följer den här bloggen har kanske märkt att jag sedan årsskiftet har vanskött den ännu mer än tidigare (och det vill inte säga lite). Några av er vet nog också varför: att jag tillsammans med tre andra debutanter (Pernilla Alm, Sofia Hallberg och Ulrika Sandberg) blev utsedd att ta över Debutantbloggen detta år. Det känns som ett stort ansvar, och vi hade dessutom ambitionen att göra den ännu bättre än den redan var, försöka göra den lite som ett Babel på nätet. Snacka om att sikta mot stjärnorna!

Nu har den första månaden gått, och jag tycker vi ändå borde ge varandra lite värmande ryggdunkar. Det är en väldig fart på bloggen nu (jag tror att det bara är en dag som det inte har kommit ut något!), och vi har varvat egna inlägg med gästbloggare och intervjuer. Det har varit jättekul, inte minst eftersom mina bloggkompisar är så schyssta.

Om du inte redan har upptäckt Debutantbloggen, bege dig ditt och botanisera! Utöver våra inlägg finns också mycket intressant från tidigare år och tidigare debutanter. Men jag tipsar gärna om några som har kommit den senaste månaden. Pernilla skrev ett bra inlägg med titeln “Jag stryker – alltså finns jag” och ett annat om hur man ska få tid att skriva. Jag tycker det var jätteintressant att höra Ulrika berätta om hur det var att gå på en skrivarkurs, och när Sofia funderade kring hur man ska använda sina sinnen när man skriver. Jag vill inte slå på trumman för mina egna inlägg, men det var väldigt roligt att skriva om hur “Berg har inga rötter” blev antagen, och många verkade också tycka att det var kul att läsa om det. Även Sofias inlägg på samma tema blev väldigt uppskattat.

Jag är så glad att jag får vara med och driva Debutantbloggen i år och har gott hopp om att fortsättningen ska bli lika rolig.

Saken är bara den att jag tycker uppriktigt synd om honom. För var inte reaktionen på den omtalade DN-artikeln lite hysterisk ändå? Värst av alla var nog Galago (ett förlag som jag annars gillar), som lär ha köpt ett helt uppslag i någon tidning för att få fylla det med seriesnarkningar (Z alltså) och skriva “Orka vara kulturhöger!”. Jag såg det inte själv, men det låter ju bara för infantilt.

Andra svar var lite mer sansade men gjorde mig ändå beklämd, för jag tycker att Benkes belackare resonerar precis som George W Bush: “Den som inte är med oss är emot oss”. Hur känns det, Wollter och Ullgren? Benke skriver faktiskt ingenstans att han har slutat vara vänster. Det centrala budskapet var väl ändå att vi måste våga tänka själva och inte tro att vi blir “radikala” och “modiga” eller ens “solidariska” genom att klistra på oss en viss politisk etikett. Det var det jag tyckte var bra med hans text, inte att just vänstern fick smisk.

Konventionerna växlar, och därmed också vad som är rebelliskt. På 1700-talet var man “fritänkare” och riskerade verkligen något om man ifrågasatte kristendomen. Idag sparkar man snarare neråt och får mest uppmuntrande ryggdunkar, åtminstone i vårt land. Det var modigt att vara socialist på Strindbergs tid, men i dagens kultur-Sverige är det ett tryggt och konventionellt ställningstagande. Det är nämligen det man förväntas vara.

Ett av de bästa citat jag har hört det senaste året är ett yttrande av Mark Twain (som alltså är mannen på bilden ovan):

“Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to pause and reflect.”

Det borde vi alla tänka på, även golfspelande management-moderater i Vasastan. Men kanske särskilt de av oss som kallar sig konstnärer.

Några dagar efter att historien hade briserat tweetade Johan Mogren ”Om en Blocketförsäljning går trögt, då vet man att man borde ha photoshoppat in lite lodjur i bilden”. En stund senare kom en länk till hans nu pimpade Blocket-annons.

Jag vek mig av skratt och skyndade mig att ta en skärmavbild för att spara den till eftervärlden, men av något slags missriktad hänsyn mot Johan la jag inte ut den någonstans. Men här är den nu (med nådigt tillstånd av Johan själv):

Romanens huvudperson Kambili är en mycket hårt hållen tonårsflicka. Faderns strävan efter att vara en god människa och en from katolik har fullständigt spårat ur, och han förtrycker och misshandlar sin familj. Lyckligtvis kommer Kambili och hennes bror i kontakt med sin fasters familj, som också är katoliker men öppna, varma och toleranta. Sakta kommer barnen till insikt om att deras fars sätt att se på världen går att ifrågasätta.

För mig är ett av kännemärkena på en stor författare att hon hyser en respekt, om inte en kärlek, till alla sina romangestalter. Det gäller i hög grad Adichie. Hennes porträtt av Kambilis far är fruktansvärt och skrämmande, men samtidigt blir han inte en karikatyr eller ett monster, och han väcker lika mycket mitt medlidande som min avsky. Med enkla medel får hon oss att ana det inre tryck och den ångest som har gjort honom så förvriden. Lika skickligt gestaltar hon de andra personerna i berättelsen, som Kambilis faster och kusiner och fader Amadi, en präst som hon förälskar sig i. Så många personer är det dock inte. Trots att handlingen delvis är väldigt dramatisk, känns boken lite som ett kammarspel.

Även miljöerna beskrivs på en gång effektivt och känsligt: små detaljer ur den nigerianska vardagen framträder med poetisk skärpa och suggererar fram hela Nigeria för läsaren. Ändå grinar jag lite illa åt en recension som citeras på baksidan, där det står: “läsaren ser verkligen den sprakande afrikanska naturen”. Det är visserligen sant, men det som Lila hibiskus kan lära oss är inte hur det är i Nigeria. Det är inte ens hur det är att vara nigerian, utan hur det skulle vara att leva just Kambilis liv. Vi får prova på att vara hon, och därigenom lär hon oss i stället något om hur det är att vara människa.

Ett av många minnesvärda citat från texten är att konstnärligt verksamma ‘hellre kallas ”djurplågare” än ”entreprenörer”’. Eftersom jag numera i alla fall delvis kan kalla mig konstnärligt verksam så vill jag härmed erkänna att jag visst är en entreprenör. Och att jag till råga på allt inte skäms för det. En entreprenör drivs nämligen inte nödvändigtvis av girighet; en entreprenör är någon som har idéer och vill förändra världen, och oftast är deras timpenning skrattretande låg. Den som håller på med experimentteater är därvidlag inte så olik den som startar ett kafé – de har bara olika intressen.

Just nu sysslar jag mycket med att hitta bra sätt att marknadsföra Berg har inga rötter. Inte för att tjäna en massa pengar (då hade det varit smartare att bara hålla på med IT) utan för att jag tycker så mycket om berättelsen och hoppas att den ska finna många läsare. Tjänar jag pengar så kommer de till skillnad från Caremas blodspengar att, som det heter, “återinvesteras i verksamheten” – alltså köpa mig tid så att jag kan skriva fler böcker.

Dessutom kommer jag nog att lägga en del tid på att utveckla Debutantbloggen tillsammans med tre andra debutanter. Delvis för att skapa intresse för mig och min roman, men också för att göra något bra av det lilla hörnet av världen. Jag kommer också att fortsätta att skriva ett och annat inlägg på denna blogg. Jag kommer inte att tjäna pengar på det, men hoppas att jag ger något till er läsare.

So say it now, say it loud: I’m an entrepreneur and I’m proud!

Min nya kompis Pernilla Alm, som också debuterar i vår, tjatar på mig om att jag ska måste bli mer självupptagen. Jag tycker hon är orättvis — jag är blott alltför duktig på att intressera mig för mig själv. Nu har jag till exempel köpt Svensk Bokhandels vårkatalog för att kunna se hur annonsen för min bok ser ut:

Jag tycker att mitt förlag har gjort det riktigt bra (rent allmänt är jag sketanöjd med dem). Nu börjar det dessutom röra på sig ordentligt med annan marknadsföring. Men det ska jag berätta mer om i ett senare inlägg.

En av de sista dagarna i oktober gick jag således ut med vår nya fina kamera och tog bilder på vackra blommor. Några av dem hittar ni nedan. Och nej, detta är inte ett inlägg i klimatdebatten. Visst tycker jag också det är kusligt att man t.ex. kunde plocka smultron i november, men även höstar med lite normalare väder finns det faktiskt gott om blommor. Men det intressanta är att man (eller i alla fall jag) inte riktigt brukar se blommorna, eftersom man förknippar blommor med sommaren. Man styrs så mycket av sina kategorier; det är så lätt att tänka “nu är det höst, och då är det slut med blommor”.

Om man däremot vågar släppa kategorisargen så kan man upptäcka en hel del. Inte bara att det finns vackra blommor i oktober.

Romanens huvudperson och berättare är en tonårstjej från Lettland (vi får aldrig veta hennes namn). Hennes pappa har tagit hem storvinsten i Jordens stora giftermålslotteri: hans nya fru kommer ur Englands översta överklass, och flickan och pappan flyttar in i hennes slott (!). Flickan bestämmer sig för att lämna allting bakom sig, till och med sitt modersmål, men det betyder inte att hon känner sig hemma i England. Tvärtom är det väldigt mycket som skaver; man anar att hon saknar sina gamla kompisar och mamman som övergav henne för länge sedan, även om hon inte direkt vill erkänna det. Pappans nya fru är ett under av vänlighet och välvilja och gör allt för att flickan ska trivas. Ändå, eller kanske just därför, hyser flickan allt mer agg mot henne. Hon börjar smida onda planer och ger sig in i ett farligt spel med en främling på Internet.

Det intressantaste med Kolka är faktiskt att även Ohlsson avstod från sitt modersmål under författandet. Han skrev först boken på engelska men lät sig övertygas om att han borde översätta den till svenska innan den gavs ut. Jag tror att det har satt sin prägel på texten. Den har en rakhet men också en klumpighet i uttrycket som är ganska otypisk för Ohlsson. Ibland glimtar det till av den där typiska Benke-humorn och av formuleringsglädjen som genomsyrar hans krönikor, men annars ligger det som en hinna av öststatsbetong över språket. Man kan tycka det är synd, men det bidrar i alla fall till realismen.

Just realismen lyser dock med sin frånvaro när det gäller många av flickans handlingar. Det hon iscensätter mot sin styvmor är väldigt extremt, och jag köper inte att en så pass sund tonåring skulle ge sig in på det och hålla fast vid sin plan så länge. Det känns för omotiverat. När trettio sidor återstod var jag mest irriterad på boken men samtidigt spänd på hur den skulle sluta, så jag läste klart. Avslutningen hjälpte upp det hela lite men kändes samtidigt alltför tillrättalagd – precis som så mycket annat i den här berättelsen.

Kolka var okej, men inte mycket mer. Bättre än så här kan han, Benke.

Det är fortfarande lite hemligt vad den ska användas till, men jag kan avslöja att det är bakgrundsmusik till en Youtube-film. Jag tror att den kommer att funka bra.

Jag hoppas att den här texten är alldeles lagom pretto, och att den lockar till läsning lika mycket som Pernillas porträtt lockade mig att läsa hennes roman Alltid du.

Om du tycker det är svårt att läsa texten från bilden, så har du den i sin helhet här:

”Helvetet är andra människor” lyder ett berömt citat av Jean-Paul Sartre. Ibland är det sant, och ofta beror det på att vi har en så underlig syn på människors värde. Vi värderas alla efter hur duktiga vi är, och pressen att prestera skadar oss på många olika sätt. Min debutroman ”Berg har inga rötter” föddes bland annat ur ilskan över detta.

Redan som barn älskade jag att berätta historier och brukade ha stor show för våra gäster hemma i Strängnäs. Som ung vuxen knattrade jag ur mig två romaner och skickade till några lyckligt lottade förlag. När refuserna kom tröstade jag mig med att man förklarade varför. Det ska ju vara ett gott tecken, sägs det – snart skulle jag nog bli antagen ändå. Men så blev jag vankelmodig och undrade varför jag egentligen ville ge ut en roman. Hade jag verkligen något att säga, eller var det bara ärelystnad? Författardrömmarna fanns kvar men kändes med ens lite löjliga. Och när jag sedan fick barn sköljdes allt det där bort i strömvirveln av blöjbyten och vaknätter, jobb och dagislogistik.

Under samma tid blev min mormor alltmer förvirrad, och jag började reta mig på vårt samhälles syn på dementa. Hela tiden talas det om hur demens drabbar de anhöriga, men nästan aldrig om dem som får sjukdomen. De blir bara objekt, problem att hantera. Men min mormor och de åldringar jag träffat under min tid i hemtjänsten förblev personer även när de tappade greppet om verkligheten. Jag tyckte att de var värda mer respekt.

En annan sak jag fick upp ögonen för var hur många som trakasseras på sina arbetsplatser. Jag fick se på nära håll hur det kan förgifta en människas liv, och hur det sprider sig till hennes familj och andra i hennes närhet. Många människor lider av det, direkt eller indirekt, men inte heller det talas det så mycket om.

Det kom för mig att båda de här sakerna har att göra med vår syn på människovärde, att vi får vårt värde genom våra prestationer. Vi tappar respekten för dem som inte hänger med längre, och arbetslivet blir hårt eftersom vi känner oss hotade så fort någon hindrar eller ifrågasätter oss i vårt arbete.

Allt detta gav mig impulsen att börja med en ny roman. Att skriva den var ofta lustfyllt men också oväntat jobbigt, för det gjorde stundtals ont att vara i min berättares huvud. Men att sluta var inget alternativ: boken krävde att få bli skriven. Berättelsen tog dock en annan väg än jag hade trott. I slutändan blev det inte en roman om demens och vuxenmobbning, även om det är två viktiga inslag i handlingen. För mig handlar den nu mer om hur värdefullt men också ömtåligt livet är, och om hur viktigt det är att ta vara på det.

Helvetet kan vara andra människor, men ofta är vi själva med och bygger våra helveten. Vi kan inte ducka för vårt eget ansvar. Och det gäller inte bara oss själva, för vi kan faktiskt vara antingen himmel eller helvete för våra medmänniskor. Valet är vårt, och det är skrämmande och trösterikt på en och samma gång.