Hållit min första skrivarkurs

Min arbetsgivare, konsultbolaget HiQ, har en kursverksamhet som kallas HiCollege. De flesta kurser som man erbjuder är arbetsrelaterade, men det finns även sådana som man går bara för nöjes skull. För några veckor sedan höll jag därför en skrivarkurs på HiQ:s kontor i centrala Stockholm. Utsikten därifrån går inte av för hackor:

Lite osäker var jag inför kursstarten. Visserligen kan jag skriva och har jobbat en del som lärare, men jag hade ingen erfarenhet av skrivarkurser. Jag har inte ens gått en skrivarkurs, än mindre hållit en. En annan utmaning var att vi bara hade två kvällar till vårt förfogande. Men faktum är att den blev lyckad: folk verkade inspirerade efteråt, och snittbetyget i utvärderingen blev 4,8 av 5. Därför tänkte jag berätta lite om upplägget — kanske kan någon ha nytta av det.

Till båda kurstillfällena tvingade jag samtliga deltagare att skriva en text på 2-10 sidor och läsa alla de andras texter. Alla verkade tycka att det var otäckt, men så här i efterhand håller de nog med mig om att det var givande både att få och ge kommentarer på texterna.  Flera tänker faktiskt fortsätta att byta texter med varandra i framtiden. Dessutom gav det mig konkreta exempel till de teoretiska delarna av kursen.

Det första tillfället ägnade jag mest åt tips för hur man kommer igång och börjar producera. Jag tog fasta på en sak som Elizabeth George säger i den utmärkta skrivhandboken Write away: att man gör klokt i att börja med sina karaktärer. Jag lyckades klämma in två korta övningar på temat (att hitta på bra övningar var annars det allra svåraste, eftersom vi hade så lite tid att spela med): jag berättade mycket kort om en kvinna och lät sedan deltagarna fantisera i fem minuter om henne, och därefter beskrev jag en situation som hon hamnar i och bad dem fundera på hur hennes personlighet och egenskaper skulle manifestera sig i den situationen. Jag pratade om hur viktigt det är med konflikt, men att konflikt bara betyder att en person vill något men att det finns ett hinder — många verkar tror att det måste handla om våld eller gräl. En tredje viktig sak som jag pratade om var hur man skapar framåtrörelse i en text. Som någon har sagt gäller det bara att varje del av texten måste ställa en fråga som man vill ha svar på. Vi tittade på några inledningar ur världslitteraturen och diskuterade varför de fungerar så bra.

Vid det andra tillfället pratade jag en hel del om redigering, i vid mening. Om man nu har skrivit något, hur får man det att bli så bra som möjligt? Jag rekommenderade deltagarna att skilja på skrivprocessen och redigeringsprocessen, att försöka flödesskriva om det går och inte stanna upp och slipa när man är ”i zonen”. Ett citat som jag gillar och som jag skickade med dem är ”Write drunk — edit sober”. Tillsammans tittade vi på en text som innehöll en del vanliga svagheter och funderade på hur man kunde göra den bättre. Jag pratade om hur mycket i redigeringen, även den man gör i sin ensamhet, handlar om att ta bort det som är överflödigt (”Kill your darlings!”) och var taskig nog att peka på exempel i deras texter. Som tur var verkade de inte ta alltför illa upp.

Slutligen skickade jag med några inspirerande ord, men gav också det kanske viktigaste rådet av alla: att skriva för att det är lustfyllt och inte för att man drömmer om att bli utgiven. Då blir tiden man lägger ner aldrig bortkastad, och dessutom tror jag att texten blir bättre.

Lite uppmuntran mitt i redigeringen

Egentligen tycker jag om att redigera, men när jag gör det pendlar både humöret och självförtroendet ännu mer än annars. Ibland är jag odrägligt nöjd med både mig själv och min text, men ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med. De senaste dagarna har jag plumsat omkring bland sidorna i ”Mina drömmars land”, duttat lite ängsligt på scenerna och känt mig som en tråkig medelmåtta.

Därför blev jag väldigt glad när jag blev varse att den fina skrivarbloggen 365 days of Storylog lyfter fram en scen ur min debutroman som ett exempel på bra skrivande. Härligt uppmuntrande. Kanske gör jag något rätt även i min kommande roman.

Redigeringsmotorn varvar upp

I fredags ringde min redaktör för att ge sina kommentarer om min nya roman.

Under samtalet kändes det att vi båda var lite nervösa — hon för att jag skulle bli sur över kritiska kommentarer, jag för att hon skulle såga något som var viktigt för mig. Åtminstone var jag nervös, men efteråt faktiskt rätt lättad. Mycket i texten är ändå rykande färskt och därför också obearbetat (jag skrev nog över 20 000 ord månaden innan jag skickade in), så det hade kunnat vara mycket värre.

Till största delen slog hon bara ner på sådant som jag själv är irriterad på men inte hunnit göra något åt än. Att hon kritiserade de sakerna var inte nedslående utan gav mig bara råg i ryggen. Kanske har jag lite koll ändå, och vi verkar vilja dra texten åt samma håll. Skönt.

Ändå var det intressantaste förstås de saker som jag inte hade tänkt på. Redaktören hade till exempel uppfattat en av mina huvudpersoner på ett helt annat sätt än jag hade tänkt mig, och felet var inte hennes utan mitt. Jag har helt enkelt glömt att berätta en hel del om den personen, saker som jag vet men som inte läsaren kan räkna ut själv. Dessutom hade hon invändningar mot slutet. Det gav mig först stora skälvan, för jag gillar verkligen de sista sidorna, men efter en stunds diskussion började jag ana att det kanske inte var slutet i sig som var det stora problemet; snarare var det en annan svaghet i texten som jag måste avhjälpa. Förhoppningsvis kommer hon att bli nöjd när jag har gjort det.

Den första känslan när vi lagt på var en viss trötthet och villrådighet. Vissa saker hade jag ju uppfattat själv och hade redan lösningar på, men hur skulle jag göra med de andra?

Efter någon timme var det helt annorlunda. Skrivprocessen hade varvat upp så att jag nästan kände vibrationerna i kroppen, och de nya idéerna infann sig i allt snabbare takt. Jag var först irriterad över att jag de närmaste dagarna måste ägna all tid och kraft åt mitt ”day job”. Men egentligen tror jag att det är ganska bra. Det brukar nämligen vara en fördel om mina skrividéer får ligga och gro innan jag gör något av dem. I mitten av nästa vecka ska jag börja redigeringen på allvar. Jag längtar så mycket dit att jag har svårt att sitta stilla.

En liten rast på vägen mot Romanen

Nu har jag levererat första utkastet av min nya roman till Damm förlag. Det känns skönt men också lite otäckt, för det är mycket i den som jag inte är nöjd med än. Tvärtom fick jag mot slutet en obehaglig känsla av att det här inte alls är så starkt och lovande som jag har velat tro, att vissa delar är byggda på lös kvicksand. Men känslor är opålitliga, särskilt när man har brist på både distans och ork.

Lite nervös är jag faktiskt. Med något enstaka undantag har jag aldrig släppt in någon i en text så här tidigt (och minst av allt en skicklig redaktör!). Jag har skrivit många tusen ord den senaste månaden och hann bara slipa en aning på dem, och på helheten, innan jag skickade in. Ändå tror jag det var rätt att lämna ifrån mig manuset nu. Jag är trött inte bara på min egen text utan på text i största allmänhet. Det känns knappt ens lockande att läsa böcker, än mindre att skriva, men när min nya redaktör återkommer med synpunkter hoppas jag att det har börjat klia i fingrarna.

Tills dess tänker jag njuta av ledigheten. Förhoppningsvis göra en del av de saker jag inte har hunnit med nu under slutspurten — skriva lite musik, göra något trevligt med min fru, kanske rentav spela lite datorspel. När jag känner hur avstressad jag redan blivit kan jag inte låta bli att undra varför jag envisas med skrivandet, varför jag inte nöjer mig med att bara ha ett krävande jobb. Är det verkligen värt det? Men jag tror att det är precis som för vännen Pernilla Alm, som skrev klokt om det på Debutantbloggen: jag skulle helt enkelt bli olycklig annars.

En fantastisk skrivardag, men lite längdångest

Igår var min bästa skrivardag någonsin.

Planen var ursprungligen att vara författare på förmiddagen och IT-konsult på eftermiddagen. Men orden rasslade ur mig så lätt och lade sig tillrätta så förunderligt väl att jag inte ville lämna skrivarstolen. För mig hör de sakerna ofta ihop: det är när jag flödesskriver som jag får de bästa idéerna. Till sist lyckades jag ta ledigt även på eftermiddagen, och vid dagens slut var jag uppe i 4100 hyfsat välvalda ord, vilket bör bli ungefär 13 tryckta romansidor.

Efter jobbet idag har jag skrivit ytterligare tusen. Nu är det bara ett par sidor kvar tills jag har ett färdigt råmanus. Det är roligt, men samtidigt blir jag förskräckt över hur många ord jag har kommit upp i. Jag är nu uppe och vänder på över 110 000 ord och en bra bit över 600 000 tecken. Det är många det. ”Vänder” säger jag eftersom jag redan nu vet saker som jag ska ta bort innan jag vågar kalla manuset ett första utkast och visa det för förlaget. Ändå kommer det då att vara ganska precis 50% längre än slutversionen av ”Berg har inga rötter”, vilket jag inte riktigt hade räknat med.

Hur gick det här till? Jag är ju inte en sådan som skriver långa böcker, väl? Det är inte så jag har sett mig själv, bland annat för att jag själv har lite svårt för långa böcker. Jag har i och för sig skämts lite för den saken, känt mig lite ytlig och otålig. Men livet är trots allt kort, jag har massor av böcker som jag vill skriva och ännu fler som jag vill läsa, bortsett från sådana där små petitesser som jobb, familj, vänner och andra intressen. Man har rätt stora anspråk om man skriver en bok som ”Anna Karenina”; man gör bokstavligen anspråk på en stor del av läsarnas liv.

Fast även böcker som egentligen är för långa kan på något vis ändå vara perfekta. Som just ”Anna Karenina”, eller som Marlene van Niekerks ”Agaat”, som jag läste ut idag (den ska jag blogga mer om någon annan dag).

Nåja, min nya roman kanske måste vara så här lång, och om inte har jag och min nyutsedda redaktör några månader på oss att korta ner den. Som Henry David Thoreau sa: ”Not that the story need be long, but it will take a long while to make it short.”

Vandring på ordens lavafält

Jag sliter som bäst med min nya roman, ska försöka bli klar med ett första utkast inom en månad. I somras gick jag ner på deltid för att hinna skriva. En tillvaro som jag hade drömt om och som många skrivande människor säkert avundas mig (med rätta!), men just nu känner jag mig lite för ensam. Det kan verka konstigt eftersom jag jobbar större delen av min tid med systemutveckling. Men jag är ensam till hundra procent under den tid som jag skriver. Ingen har läst på flera månader, och jag känner mig isolerad och rätt så osäker på den text som omger mig på alla sidor.

Ni undrar säkert varför jag då inte bjuder in någon läsare — min fru, en skrivarkompis, någon på förlaget? Problemet är att det inte riktigt går i det här skedet. Jag tycker inte texten är riktigt läsbar, möjligen redigerbar, och jag vill inte utsätta någon för att läsa förrän jag känner mig säkrare.

Den senaste veckan har jag fått en bild i huvudet, en sådan som kommer tillbaka gång på gång. Jag går över ett stort fält av stelnad lava, som Frodo och Sam i Mordor eller Jonatan och Skorpan i Karmanjaka. Först tänkte jag att det var för att jag, liksom de, måste plåga mig fram till det mål som jag måste nå, att bilden bara var mitt undermedvetnas sätt att säga: Ge inte upp, kämpa på!

Men så insåg jag att det fanns ett annat budskap. Min text är som den där lavan. Den har bara delvis stelnat; bitvis är den så färsk att den fortfarande bubblar och glöder, och jag måste ge mig till tåls innan jag kan hantera den. Landskapet är nytt, och det kommer att dröja ännu en tid innan jag vet var marken bär och kan hitta en säker väg mellan slagghögarna. Nu ska jag bara klämma ur mig de sista rännilarna lava, och så låta allting svalna. Sedan kan jag bjuda in andra att vandra med mig där.

Bloggat om bildspråk och filmen ”Melancholia”

I dag bloggar jag om liknelser och metaforer på Debutantbloggen, och illustrerar med några funderingar runt Lars von Triers fantastiska film ”Melancholia”, som jag såg för ett par dagar sedan och redan längtar efter att se om.

Om det låter intressant så hittar ni inlägget här.

Om att skriva mindre än 2000 ord om dagen

Plötsligt var jag dagvill och insåg att det redan var torsdag, ”min” dag på Debutantbloggen. Jag skyndade mig att knattra ner det inlägg jag hade tänkt skriva, om att man kanske inte måste skriva 2000 ord om dagen för att få känna sig nöjd med sin produktion.  Det kändes viktigt att säga det.

Och apropå Stephen King så citerar även Simona Ahrnstedt honom i detta utmärkta inlägg om redigering. Mannen är en ikon och en stor källa till inspiration. Men när han berättar om sin egen skrivprocess så får man inte se det som eviga sanningar om sin egen.

Sköna författarcitat

Igår kväll länkade Pernilla Alm till en sida med författarcitat på Debutantbloggen. De var så bra att jag länkar till den härifrån också.

En rolig detalj var att man först citerar F. Scott Fitzgerald när han sa ”Cut out all those exclamation marks. An exclamation mark is like laughing at your own jokes.”, och omedelbart efteråt Neil Gaiman: ”Laugh at your own jokes.”.

Mycket klokt och tänkvärt på sidan. Bara en sak som jag absolut inte håller med om, ett citat av Kurt Vonnegut:

”Give your readers as much information as possible, as soon as possible. Readers should have such complete understanding of what happens, where and why that they can finish the story themselves, should cockroaches eat the last few pages.”

Nej du, Kurt, det köper jag inte. Men det kanske bara var ett skämt?

När jag offrade hela mänskligheten för att få fart på skrivandet

I dag skriver jag på Debutantbloggen om hur jag återfann skrivflytet för några dagar sedan.

Inlägget har titeln ”Press, lust och rekreation”. För sent insåg jag att jag borde ha valt ovanstående titel i stället. Det hade ju varit mycket roligare.