En pil i hjärtat just när allt är som vackrast

I Husby fattar bilarna eld kväll efter kväll, men i Traneberg, där jag bor, är det bara försommargrönskan som flammar upp likt en tyst granatkrevad. Nordens vårar är ju alltid explosionsartade, men i år mer än någonsin. Hägg och syren slog ut nästan samtidigt, och knappt hade äppelträden börjat blomma förrän kronbladen satte igång med att snöa ner på marken.

Som alltid så här års blir jag lycklig och vemodig på samma gång. Det är förstås också väldigt nordiskt, men just för att vår sommar är så kort blir det också så tydligt att livet bär döden som ett frö inom sig. ”Allt kött är hö, och blomstren dö …” Och precis som varje försommar sedan högstadiet får jag en av mina favoritdikter på hjärnan.

Jag är annars verkligen en prosakille. Tranströmer baddar jag ögonen med titt som tätt, men i övrigt läser jag väldigt lite lyrik, och det är nog tjugo år sedan jag skrev en ordentlig dikt. Konstigt egentligen, för jag tycker om dikter, och just det som jag uppskattar med dem – den känslomässiga kraften, bildspråket, anspråken på att vara både text och musik på samma gång – är sådant jag strävar mot när jag själv skriver prosa.

Ändå tror jag aldrig att jag når hela vägen fram. Dikten som nu hela tiden tränger sig fram, som en schlager med klisterrefräng, är bara fyra rader lång men säger ändå så otroligt mycket. Temat är nog egentligen förlorad kärlek, men jag låter den handla mer om tidens flykt. Det är mitt privilegium som läsare.

Det var två och ett halvt årtusende sedan den grekiska dikterskan Sapfo skrev dem, men varje gång den ekar i huvudet spelar tiden ingen roll. Likt en pil av koncentrerad känsla svirrar den genom alla dessa år och borrar sig rätt in i hjärtat på mig:

            Kort är rosornas tid.

            När den lupit till ända,

            finner din sökande hand

            törnet, men rosen ej mer.

Hipp, hipp hurra för Susanne Boll!

Egentligen är det helt onödigt att så här mot slutet av dagen efter blogga om releasefesten för Susanne Bolls ”Det enda rätta”. Så många andra har redan rapporterat därifrån, som till exempel Simona Arnstedt och Åsa Hellberg. Men jag känner ändå att jag vill fira fina Susanne lite även idag.

Releasefester är rätt mycket som bröllop, särskilt när det som denna gång är en debutant som firar: det är alltid så mycket glädje, och man blir rörd, särskilt när man själv har upplevt känslan av att debutera. Jag tror dock aldrig att jag har sett en så glädjestrålande debutant som Susanne. Hon har kämpat så målmedvetet och länge för att komma dit. Den enda som verkade gladare var hennes dotter, när Susanne tackade sin familj (”det är OSS som mamma tackar!”).

Även i övrigt var det en härlig tillställning. Så många trevliga människor, en så fin stämning – och så Utsikten med stort U. Till och med min sugiga mobilkamera lyckades ta ett snyggt kort av den:

En bok fick jag med mig också, med rolig dedikation: ”Till min KOLLEGA Manne och namne med MIN Manne”.

En av huvudpersonerna heter nämligen Manne. Ärligt talat känns det lite surrealistiskt att läsa om Manne, särskilt som även hans fru har samma namn som min!

Nu hinner jag inte blogga mer; jag har ju en spännande bok att krypa till kojs med. Ni får hålla till godo med en snygga bild som jag har snott från en annan nydebuterad författare, nämligen Annika Estassy.

Annika Estassy, jag och Boken!

 

Boktips: Gungfly

Förra året, då jag gjorde min skönlitterära debut, bloggade jag på Debutantbloggen tillsammans med tre andra debutanter. En av dem var Ulrika Sandberg, som mot slutet av året debuterade med romanen ”Gungfly” på det lilla förlaget King ink.

Om jag inte hade lärt känna författaren genom bloggen, hade jag nog aldrig hört talas om romanen. Uppmärksamheten kring en bok beror skrämmande mycket på vilket förlag boken kommer ut på — kvaliteten är av underordnad betydelse. I en rättvisare värld hade Ulrika Sandbergs roman synts mer i media än många debutböcker från till exempel Bonnierförlagen och Norstedts (nog säkrast att jag inte nämner dem …).

Jag tycker nämligen att ”Gungfly” är väldigt bra. Historien är lite skruvad, men inte så skruvad att det blir ett problem. En olycklig och vilsen mamma flyr utan förvarning till USA för att söka lyckan och lämnar sin två barn vind för våg i en icke-namngiven skånsk (?) småstad. Genom boken växlar perspektivet mellan mamman, den femtonåriga dottern, som förälskar sig i en av sina tidigare lärare, och hennes mobbade lillebror Adam. Familjens historia rullas samtidigt upp genom utdrag ur den frånvarande pappans dagbok.

Sandberg beskriver sina tre huvudpersoner med fin inlevelse, ett poetiskt språk och träffsäkra bilder. Hon har nämnt på Debutantbloggen att hon älskar Sara Stridsberg, och visst kan man se att det är en viktig influens, men personligen uppskattar jag  ”Gungfly” mer än till exempel ”Darling river”. Sandbergs berättelse och språk är mer jordnära utan att för den skull släppa sina konstnärliga anspråk.

”Gungfly” är en riktigt fin liten debutroman.

Boktips: Agaat

Malene van Niekerks stora roman ”Agaat” låg i min läshög ganska länge, men till sist läste jag den äntligen, och det är jag innerligt glad över. Det var det bästa jag har läst på länge och helt klart min favorit bland 2012 års böcker. Jag känner mig faktiskt riktigt hedrad över att Lotta Olsson i DN nämnde min egen debutroman i samma artikel som ”Agaat”.

Lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger för döden på sin gård. Hon är sjuk i ALS och nästan helt förlamad, kan bara kommunicera med ögonrörelser, och vårdas samvetsgrant men med undertryckt vrede av den svarta kvinnan Agaat. Alla plågsamma detaljer i den hjälplösa Millas vardag skildras så att det känns in på bara skinnet, liksom hennes inkapslade längtan och nästan helt bortträngda ånger. Så småningom inser vi att Milla har svikit Agaat mycket svårt.

De båda kvinnornas liv breds ut som en gobeläng för våra ögon, och vi börjar sakta förstå hur deras relation har blivit så komplicerad. Utdrag ur Millas dagbok varvas med vackert gestaltade återblickar, som intressant nog är skrivna i du-form. I en sämre författares händer hade det greppet kunnat kännas sökt, men här bidrar det till den starka närvarokänslan och identifikationen med Milla.

Intressant nog läste jag i en intervju att van Niekerk tycker hjärtligt illa om sin berättare. Själv kände jag ett ganska stort medlidande för Milla: trots att hon handlar fel och har många dåliga sidor är även hon ett offer för det rasistiska samhället, tycker jag. Och jag har svårt att fatta att författaren stod ut med henne så länge när hon kände så — boken är över 700 sidor lång!

Just detta är ett av de få felen med ”Agaat”: den är för lång, betydligt längre än den hade behövt vara. Vissa scener och litterära utvikningar är ganska onödiga och dessutom utdragna, vilket gör att både tempot och realismen blir lidande. Jag tänkte ibland att redaktören borde ha varit strängare mot van Niekerk. Men samtidigt kan jag förstå att det var svårt, eftersom varje enskild del är så vackert skriven, kraftfullt gestaltad och intressant (ofta på mer än ett sätt).

Trots bristerna kunde jag inte låta bli att älska boken. För mig som författare var det inspirerande att läsa den; och för mig som läsare var det lustfyllt och väckte många tankar.

Till sist vill jag också nämna Niclas Hvals helt magnifika översättning. Trots några misstag (som jag nog mest upptäckte eftersom jag har pluggat engelska upp på doktorandnivå), kan det vara den bästa översättning från engelska som jag har läst. Fint av Weyler förlag att lyfta fram honom i en egen minibiografi, där de kallade honom ”en av våra mest lovande yngre översättare”. Det kan jag skriva under på.

Köp boken t.ex. på Fritz Ståhl, Adlibris eller Bokus.

Redigeringsmotorn varvar upp

I fredags ringde min redaktör för att ge sina kommentarer om min nya roman.

Under samtalet kändes det att vi båda var lite nervösa — hon för att jag skulle bli sur över kritiska kommentarer, jag för att hon skulle såga något som var viktigt för mig. Åtminstone var jag nervös, men efteråt faktiskt rätt lättad. Mycket i texten är ändå rykande färskt och därför också obearbetat (jag skrev nog över 20 000 ord månaden innan jag skickade in), så det hade kunnat vara mycket värre.

Till största delen slog hon bara ner på sådant som jag själv är irriterad på men inte hunnit göra något åt än. Att hon kritiserade de sakerna var inte nedslående utan gav mig bara råg i ryggen. Kanske har jag lite koll ändå, och vi verkar vilja dra texten åt samma håll. Skönt.

Ändå var det intressantaste förstås de saker som jag inte hade tänkt på. Redaktören hade till exempel uppfattat en av mina huvudpersoner på ett helt annat sätt än jag hade tänkt mig, och felet var inte hennes utan mitt. Jag har helt enkelt glömt att berätta en hel del om den personen, saker som jag vet men som inte läsaren kan räkna ut själv. Dessutom hade hon invändningar mot slutet. Det gav mig först stora skälvan, för jag gillar verkligen de sista sidorna, men efter en stunds diskussion började jag ana att det kanske inte var slutet i sig som var det stora problemet; snarare var det en annan svaghet i texten som jag måste avhjälpa. Förhoppningsvis kommer hon att bli nöjd när jag har gjort det.

Den första känslan när vi lagt på var en viss trötthet och villrådighet. Vissa saker hade jag ju uppfattat själv och hade redan lösningar på, men hur skulle jag göra med de andra?

Efter någon timme var det helt annorlunda. Skrivprocessen hade varvat upp så att jag nästan kände vibrationerna i kroppen, och de nya idéerna infann sig i allt snabbare takt. Jag var först irriterad över att jag de närmaste dagarna måste ägna all tid och kraft åt mitt ”day job”. Men egentligen tror jag att det är ganska bra. Det brukar nämligen vara en fördel om mina skrividéer får ligga och gro innan jag gör något av dem. I mitten av nästa vecka ska jag börja redigeringen på allvar. Jag längtar så mycket dit att jag har svårt att sitta stilla.

Vill du slippa läsa Lila hibiskus?

Från dag ett har två av populäraste sidorna på den här bloggen varit mina recensioner av romanerna ”Lila hibiskus” och ”Boktjuven”.

Först tyckte jag det var glädjande att folk var intresserade av två fina böcker (även om jag gärna sett att folk var ännu mer intresserade av recensioner av ”Berg har inga rötter” …). Särskilt ”Lila hibiskus” är så oerhört bra, snudd på ett mästerverk.

Så småningom blev jag dock misstänksam när jag såg vad folk använde för sökningar:

”boktjuven bokanalys”

”lila hibiskus handling”

”vad handlar lila hibiskus om?”

Dystert nog tror jag att det inte är litteraturintresse vi ser här, utan att gymnasieelever får som hemuppgift att läsa dem och sedan skriva om vad de har läst. Somliga tycker helt enkelt det är bättre att fuska än att bita i det sura äpplet och (pust! stön!) läsa en bok. Så om du är gymnasielärare, kika gärna på recensionerna och se om några formuleringar låter bekanta. Jag lovar att det i så fall inte är jag som har snott dem från dina elever.

Och till er som kommer hit för att ni vill slippa läsa ”Lila hibiskus”, vill jag bara säga:

Era patetiska, snyltande små fuskare! Skäms! Slit er nu från era videospel, era filmer, er träning eller vad ni nu ödslar era hormonmarinerade gymnasieårs fritid på, och läs ”Lila hibiskus”. Det är lite jobbigare än att spela videospel och ger inte lika snabba kickar (jag vet, för jag gillar själv gaming), men det kan ge er så otroligt mycket annat. Dessutom slipper ni känna er som bedragare efteråt. How about that?

Två citat om den inre friheten

Just nu läser jag bland annat Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Boken är mycket intressant; i sinom tid kommer jag nog att blogga mer om den. En av de absoluta höjdpunkterna hittills är dock ett citat av surrealisten André Breton, som är så fantastiskt att jag bara måste föra det vidare:

”Att förpassa fantasin till ett tillstånd av slaveri är att förråda all känsla av absolut rättvisa inom en. Enbart fantasin kan ge mig en föreställning om vad som skulle kunna vara.”

Väldigt sant och väldigt viktigt.

I dagens DN citeras Mo Yan, som försvarar sig och sitt skrivande på ungefär samma sätt som jag gjorde här.

”… den författare som tror att han kan skapa sitt bästa verk i en helt fri miljö tror på en illusion … Den viktigaste frihet en författare har är den inom honom.”

Jag kanske är naiv, men jag tycker inte att en kinesisk författare måste vara dissident för att kunna skriva bra litteratur. Däremot måste vi vara tacksamma för att det även finns dissidenter i den stränga kinesiska diktaturen.

Zombifiera mera — eller?

Pride and Prejudice and Zombies.

Det är nu länge sedan jag hörde talas om boken, men jag har inte slutat fnissa än. En zombie-mashup av Pride and Prejudice — vilken idé! Seth Grahame-Smith har alltså inte skrivit en ny text utan tagit originaltexten och ändrat i den så att den även innehåller zombier. Min nyfikenhet väcktes omedelbart: Hur skulle Pride and Prejudice förändras om man förde in horder av odöda i handlingen? Till sist kunde jag inte motstå frestelsen längre utan sög ner boken till min Kindle.

Men det räcker inte att ha en rolig grundidé. Efter att ha läst en dryg fjärdedel av boken kan jag konstatera att den inte håller. Därmed inte sagt att den är usel. Om dygnet hade 26 timmar skulle jag förmodligen läsa klart den, men eftersom det inte har det så prioriterar jag bort den; jag har för många andra böcker att läsa och skriva. Det är en ganska tafflig historia. Samma komiska poänger återkommer gång på gång (som att diskutera vilka former av dödligt våld som passar sig att utöva för en fin dam), och vissa ändringar är inte alls lyckade. Gärna lite zombier och skräckeffekter, men en mordisk Lizzie Bennet med hederskodex som en talibansk krigarhövding, som vill ta livet av Mr Darcy när hon blir förödmjukad av honom? Nej tack.

Egentligen är det rätt synd att det bara bidde en ganska fånig komedi (i alla fall så långt som jag läste), för man hade kunnat göra något bättre av idén. Varför inte skriva en mashup som är komisk men ändå på allvar behandlar hur ett samhälle skulle förändras av en zombiekatastrof? Det hade kunnat bli riktigt intressant. Precis det gjorde ju John Ajvide Lindqvist i ”Hanteringen av odöda”, som visserligen inte kan mäta sig med hans två mästerverk ”Låt den rätte komma in” och ”Människohamn”, men ändå var rätt så lyckad. Hur reagerar människor på att de döda vaknar, hur skildras det i media, vad gör politikerna? Ett roligt tankeexperiment och en spännande berättelse.

Zombier verkar vara lite hett just nu. Snart går filmen Warm Bodies, en romantisk komedi med zombietema, upp på biograferna, men efter den här fadda läsupplevelsen känner jag mig inte alls sugen. Historien verkar dock mycket smartare än i ”Pride and Prejudice and Zombies”, och jag känner minst en person med gott omdöme som älskar boken bakom den, så jag kanske ändå kommer att se den.

 

Intervju med mig på En bokcirkel för alla

En bokcirkel för alla har ju haft ”Berg har inga rötter” som bokcirkelbok den senaste månaden.

Idag har de också lagt upp en intervju med mig, där jag bland annat avslöjar lite om min nästa roman. Så klicka dig dit om du är nyfiken!

Skrivit kontrakt på roman nummer två

Igår blev det helt klart: Damm förlag kommer att ge ut även den roman som jag skriver på nu! Utgivningschefen Cina och min redaktör Anna har fått läsa ungefär 2/3 av manuset och bad mig även att skriva ett synopsis för det som var kvar. Sedan kände de sig tillräckligt säkra på att detta var en bok de ville satsa på. Efter lite dividerande om utgivningsplanen hade vi en text som vi var nöjda med och satte varsin kråka längst ner i kontraktet.

Jag är väldigt glad över att det nu är spikat, och genast kändes det lättare att koncentrera sig på själva skrivandet. Det kan behövas, för jag ska försöka leverera första utkast i slutet av januari, eftersom förlaget planerar att ge ut boken i augusti 2013. Den nya romanen är i nuläget aningen kortare än ”Berg har inga rötter”, men jag tror att jag kommer att skriva ungefär 30 000 ord till, och dessutom behöver jag göra mera research för att det ska bli bra. Nu är det dags att kavla upp ärmarna.