Maskar i hjärnan och den mest braskande rubriken någonsin

En rolig sak med att jobba i IT-branschen är att man är omgiven av nördar. Jag måste nog förtydliga: folk ser inte ut som nördarna i amerikanska highschoolfilmer, men de är ofta lidelsefullt intresserade av andra saker utöver IT, och de flesta älskar att berätta om det. Ofta är det spännande vetenskap.

Häromdagen berättade till exempel en arbetskompis om parasiten Toxoplasma gondii, som han hade läst en massa om. Den har ett väldigt avancerat sätt att sprida sig till sitt primära värddjur — katten. När den infekterar möss tar den sig in i hjärnan och ändrar musens beteende så att den slutar vara rädd för katter. När den machofierade musen blir uppäten går parasiten över till katten. Men inte nog med det: från katten tar den sig mycket lätt över till oss människor. Enligt vissa uppskattningar är en tredjedel av jordens befolkning smittad!

Toxoplasma gondii (Bild: Wikipedia)

Nu kommer det riktigt spännande. Även hos människor tar sig de små maskarna in i hjärnan. Det är väldigt svårt eftersom det finns membran som ska skydda just mot sådana intrång, men den här parasiten klarar det genom att rida på vita blodkroppar. Och när den väl är inne så förändrar den människans beteende. Det finns lite olika teorier om exakt hur förändringarna ser ut, men en av dem gör gällande att män blir mer inbundna och tillbakadragna, medan kvinnorna blir kaxigare och mer utåtriktade (ungefär som mössen alltså). Visst är det fascinerande?

Ännu roligare än sådana här vetenskapliga rön är dock vad mindre nogräknade massmedier kan göra av dem. Min arbetskompis berättade att Aftonbladet skrev om det här för en tid sedan, och att de då krönte artikeln med den mest skamlöst braskande rubriken någonsin.

Försök först att gissa hur den löd innan du scrollar ner och tittar på facit!

.

.

.

.
.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

KATTKVINNORNA

VILL HA

MERA SEX

Meteorer och andra järtecken

I dag har jag knarkat videoklipp där man ser och hör meteoren som slog ner (eller rättare sagt exploderade) i Ryssland för några dagar sedan. Titta på det här till exempel — det ser verkligen ut som något från en katastroffilm:

När den exploderade blev det ju också en väldigt kraftig smäll som till och med krossade massor av glasrutor. Se och lyssna på det här:

Jag fäster mig också lite vid hur coolt ryssarna tar det hela. Chauffören i den första videon verkar ju inte reagera alls, och i den andra verkar folk mest lite upprymda över att det händer något spännande.

Jag tänker på hur folk hade reagerat för bara hundra år sedan om de hade varit med om något sådant, hur man hade försökt tolka det, sett det som ett järtecken som bara måste betyda något. Nu är det bara lite coolt så där.

Ibland tänker även vi moderna människor i symboler och undrar vad märkliga händelser betyder. Många i Italien blev tydligen lite skakade när blixten slog ner i Peterskyrkan i Rom bara timmar efter att påven hade tillkännagivit att han skulle avgå. Var det ett tecken på att han borde stanna?

Men det intressanta med järtecken och annat som verkar symboliskt (både i livet och i konsten) är att de inte betyder något förrän människor väljer en tolkning av dem. Man skulle ju till exempel kunna se blixtnedslaget som en vink om att påveskiftet kan ge ny energi åt kyrkan. Om man nu inte helt enkelt tar fasta på att Peterskyrkan är Roms högsta byggnad.

I dag är jag lite hungrig

I dag är det Askonsdagen, och därför är jag lite hungrig. För oss katoliker är det nämligen inte bara fastans första dag utan också en av årets två faste- och abstinensdagar. Att man fastar innebär att man bara äter ett fullständigt mål mat, så jag har gått runt hela dagen på en halv sharonfrukt och en knäckemacka. Abstinens har ingenting med drogavvänjning att göra: på en abstinensdag avstår man helt enkelt från kött. I kväll blir det följaktligen ost- och spenatsås till pastan.

Fastedagar började jag med redan för tjugo år sedan. På den tiden hade jag visserligen förlorat min ateistiska barnatro eftersom jag hade läst lite för mycket modern fysik, men jag var inte kristen, bara en slags motvillig frilansande monoteist. Jag utforskade katolska seder och riter bara för att min tjej hade bestämt sig för att konvertera. I dag är hon min fru och vi är båda katoliker. Så kan det gå.

Fastan gick direkt in i själen på mig; detta att frivilligt avstå från att äta sig mätt öppnade en dörr som jag sedan inte har velat stänga. Ja, jag vet att det låter lite ätstört, men vi gör det ju bara några enstaka dagar, och för en läckergom som jag är det nog enbart nyttigt. Det hjälper mig bland annat att få en lite friare inställning till mina impulser, särskilt när de kommer utifrån (visste ni att vi utsätts för över 3000 reklambudskap om dagen?). Men det handlar också om att två dagar om året känna på hur det är att vara hungrig och få större medkänsla med de många miljoner människor som tvingas vara det. Varje dag.

En anledning till att jag till sist blev utövande katolik är just att så mycket i kyrkan är kroppsligt. Fastan, knäfallen, de gregorianska melodierna, askkorset som ritas i pannan i Askonsdagens mässa … Andligheten vågar ta fysisk gestalt; hela kroppssjälen får vara med. Det ofattbara i tillvaron blir konkret men förblir ändå ett mysterium. Och jag får vila i det.

Om rädsla för klimatsmarta björnar

Häromkvällen hade vi en rolig middagskonversation om brunbjörnar. Närmare bestämt började vi fundera på om brunbjörnar äter människa om det bjuds, eller om de undviker även döda människor. Alltså, vi vet att brunbjörnar inte betraktar människor som bytesdjur; det är väldigt få djurarter som gör det. Det är ju också väldigt sällan som en björn dödar en människa här i Sverige — jag tror att det har hänt två gånger det senaste seklet.

Men om den nu faktiskt har tagit kål på en jägare (det brukar vara jägare som de anfaller), vad gör den sedan? Tittar den äcklat på den döda kroppen och lufsar iväg, eller hugger den in?

Då kom vi på att om björnen var klimatsmart, så skulle den kanske resonera så här:

”Hmm. Ser ju inte så lockande ut det här, och GoreTexen fastnar säkert mellan tänderna. Fast å andra sidan, hur mycket koldioxid har det gått åt för att producera den? Ungefär tie ton om året, och den här är väl en förtifem år gammal. 450 ton alltså! Äh, jag äter upp ‘en, det är ju slöseri å bara slänga.”

Om björnarna dessutom börjar oroa sig så mycket för de vitpälsade bryllingarna i norr att de vill begränsa framtida utsläpp, då blir det riktigt farligt att gå runt i skog och mark.

I dag hade jag tänkt skriva ett inlägg om SD …

… men i stället ger jag än en gång ordet till Anna Lovind, som skriver så bra på Happy Artys blogg att jag väntar till en annan dag.

Anna skriver om att vi aldrig får ge upp om kärleken, och tar upp ett annat ämne som jag själv har funderat mycket på: att våld och hat alltid slår tillbaka mot den som utövar det. Och än en gång utlämnar hon sig själv på ett helt hänsynslöst sätt, och efter det går det inte att avfärda henne. Om man har drabbats av det som Anna berättar om och ändå kan stå upp för kärleken, då kan vi alla göra det.

Läs hennes inlägg här!

Lärare förtjänar att hyllas

I några omgångar har jag arbetat som lärare. Nu när jag inte gör det plågas jag ibland av dåligt samvete för att jag inte fortsatte på den banan. Jag tror att jag har det som krävs, i alla fall till stor del: jag kan mycket om en del ämnen, tycker om folk (inte minst barn) och är inte blygd eller försagd som så många andra belästa typer.

Att jag ändå har hittat en annan försörjning beror delvis på att jag är så känslig. Efter en bra lektion tyckte jag att jag hade världens bästa jobb, men efter en dålig blev jag alltid helt knäckt. Och blotta tanken på att ta farväl av barn som man haft varje dag i tre år eller mer — herregud, jag skulle inte hämta mig på hela sommarlovet! Det var jobbigt nog efter bara en termin. Men egentligen tycker jag att jag borde försöka igen.

Jag tror att de flesta av oss gärna tar åt oss äran själva när vi lyckas med något, när vi till exempel klarar oss bra på jobbet. Men hur mycket av den prestationen beror enbart på våra egna insatser? Hur hade vi klarat oss om vi inte hade haft skolor där vi kunnat lära oss saker, och lärare som slitit hund för att försöka få in lite vett och kunskaper i våra motsträviga hjärnor?

Våra lärare förtjänar att hyllas, särskilt som de får så lite respekt och uppskattning och så låga löner trots att de har ett av världens viktigaste arbeten. Därför blev jag så glad över den nya webbplatsenLärarhyllningen, där vi alla kan hylla lärare som betytt mycket för oss. Gå in där redan idag och lägg upp en hyllning! Kanske får din lärare veta det och blir glad, men jag tror att de flesta lärare blir uppmuntrade även när andra lärare uppmärksammas på detta sätt.

Själv valde jag att hylla min gamle svensklärare från högstadiet, Lennart ”Figge” Berg. Jag har alltid insett hur mycket han betydde för mig, men har tänkt särskilt mycket på det under året som gått, då jag har debuterat som romanförfattare. Jag är långt ifrån säker på att det skulle ha blivit någon roman om jag inte hade haft Figge i svenska.

Men han är bara en av många lärare som jag är tacksam mot. Jag har haft många duktiga lärare, men även de som inte lyckades riktigt lika bra gjorde nästan alltid sitt bästa, jobbade och slet för vår skull. Därför förtjänar de också att hyllas. Kanske gör även dina det?

Apples attack mot Bokmässan

Nog för att jag länge har hävdat att Apple är onda, men deras attack mot Bok- och Biblioteksmässan tog mig ändå på sängen. Den är lika diabolisk som genial.

I den kartapplikation som nu har ersatt Google Maps så har de helt enkelt gömt Göteborg, titta bara:

Bild: sr.se.

Det är lätt att förstå vad de vill uppnå. Bokälskare är ju oftast även iFånar som litar blint på Apple, och nu kommer de inte att kunna hitta till Göteborg! Mässlokalen kommer att gapa tom. Motivet är lika självklart: de är upprörda över att alla dessa människor, trots att de är med i Apple-sekten, ändå älskar böcker mer än Steve Jobs och Apples produkter.

Som sagt: diaboliskt!

PS: Om ni mot förmodan hittar till Göteborg och Mässan så framträder jag där tillsammans med Sofia Hallberg på fredag kl. 15.40.

Lyckan över att äntligen vara författare

Det har varit lite mycket gnäll från mig på sistone, men i dag skriver jag ett inlägg på Debutantbloggen om hur underbart det ändå är att bli antagen och utgiven.

Många verkar tycka att det var fint och inspirerande, så läs det gärna — särskilt om du själv har författardrömmar.

Tosca – en riktig operaupplevelse

I onsdags var jag och min fru på Operan i Stockholm och såg Tosca, och ända sedan dess har jag tänkt att jag borde skriva ett blogginlägg om det. Kanske hade det runnit ut i sanden, om jag inte råkat se i dagens tidning att uppsättningen bara kommer att ges tre gånger till. Då måste jag ju bara tipsa om den.

Jag är inte någon riktig operakille. Även om jag lyssnar en del på operamusik är gångerna då jag faktiskt har kommit iväg till Operan ganska lätt räknade. Jag hade faktiskt inte ens hört Tosca innan vi fick biljetter till den! Som en liten förberedelse lyssnade jag på operan på Spotify och blev inte så väldigt begeistrad. Det fanns en del fina nummer men också mycket som kändes som transportsträckor. Men när vi sedan såg föreställningen blev det uppenbart att det är just scenmusik. Med ens fungerade musiken fantastiskt bra. Historien, det visuella (fina kläder och otroligt maffiga scenbyggen) och Puccinis musik med alla sina ledmotiv smälte ihop till en helhet som bar på ett helt annat sätt. Det var verkligen intressant vilken skillnad det gjorde. Jag som bara skriver blev med ens lite avundsjuk på vad man kan göra med ett allkonstverk, som en opera eller en film.

Foto: Operan

I den helheten fanns det några delar som jag gärna vill framhålla lite extra. Tenoren Thiago Arancam gjorde den manliga huvudpersonen Cavaradossi så väldigt fint med sin varma röst, som ändå aldrig förlorade skärpan, och en väldigt otvungen frasering — allt han sjöng lät på något vis så självklart. Personligen var jag inte riktigt lika imponerad av Lena Nordin i rollen som Tosca (hon har annars fått mycket beröm); ibland tyckte jag att hon verkade lite okoncentrerad. Men hela föreställningens höjdpunkt var när hon sjöng Maria Callas paradnummer Vissi d’arte. En sådan närvaro och intensitet, en sådan ljuvlig klang i hennes röst! Applåderna rev nästan ner loss stuckaturen ur taket, och inte ett öga var torrt. I alla fall inte mina två (till och med nu blir jag tårögd när jag tänker tillbaks på det).

Thiago Arancam som Cavaradossi. Foto: Operan

Så om ni läser detta, gillar opera och bor i stockholmstrakten, försök att få biljetter till Tosca innan det är för sent. En liten varning, om ni är lika obildade som jag och inte redan vet det: Tosca är egentligen en ganska snaskig melodram (vissa kallar den tydligen ”that shabby little shocker”). Men jag älskade den här föreställningen ändå.

En annan gång ska jag berätta om min favoritopera, Tjajkovskijs Eugene Onegin, och när jag såg den för ett antal år sedan. Det var mitt livs allra största operaupplevelse.

Ett varningens ord om pumpflaskor

Jag vill härmed berätta om vådan av att blanda ihop pumpflaskorna på en offentlig toalett. Häromdagen var en av mina HiQ-kollegor ute hos en kund och tryckte med kraft på fel flaska. Eftersom munstycket på flaskan med desinfektionssprit var riktat uppåt blev han helt nerduschad och fick dessutom en rejäl dos i ögonen. Resten av dagen gick han följaktligen omkring och stank sprit med ögon röda som stoppljus. Både hans och HiQ:s rykte lär ha fått sig en rejäl törn. Men om det är sant att ett gott skratt förlänger livet, så bör han ha förlängt den kollektiva livslängden hos sina arbetskamrater med uppskattningsvis två år.

Nu har jag gått ner i arbetstid på HiQ och det känns på allvar som att jag är författare också. En fördel med det som blivit mitt andra yrke är att det inte gör något om man är rödögd, stinker sprit eller jobbar i mjukisbyxor. Inte för att jag brukar göra det. Nej, nej!