Det är bara att erkänna: jag har trillat dit igen. Jag är en googlare, och inte ens en nykter sådan. Nyligen satte jag igång och googlade på ”Berg har inga rötter” igen.
Man skulle kunna uttrycka det så att jag har fått ett återfall i debutantsjukan, som jag bloggade om på Debutantbloggen förra året. Men egentligen är det mer som ett missbruk än en sjukdom. Bekräftelsen som man ibland får som författare är rena uppåttjacket, och nu när Mina drömmars land har blivit senarelagd kunde jag inte avhålla mig från den drogen.
Det är lite pinsamt, och jag funderar på varför jag och andra författare egentligen gör det här så ofta. Jag tror att det inte bara handlar om ett patetiskt försök att pumpa upp självkänslan, utan också om att skrivandet blir så ensamt ibland. Längtan efter att ingå i ett socialt sammanhang, även om det är digitalt och konstruerat, gör att man letar synpunkter på det man har gjort, särskilt om det dröjer ett tag innan nästa bok ska komma ut.
Till min förvåning hittade jag faktiskt två fina recensioner som jag tidigare hade missat – en på bloggen CatOnHat och en på Boklandskap. Lustigt nog publicerades de båda den 24 juli i fjol, så nu ligger de prydligt uppradade efter varandra på recensionssidan för Berg har inga rötter.

