En pil i hjärtat just när allt är som vackrast

I Husby fattar bilarna eld kväll efter kväll, men i Traneberg, där jag bor, är det bara försommargrönskan som flammar upp likt en tyst granatkrevad. Nordens vårar är ju alltid explosionsartade, men i år mer än någonsin. Hägg och syren slog ut nästan samtidigt, och knappt hade äppelträden börjat blomma förrän kronbladen satte igång med att snöa ner på marken.

Som alltid så här års blir jag lycklig och vemodig på samma gång. Det är förstås också väldigt nordiskt, men just för att vår sommar är så kort blir det också så tydligt att livet bär döden som ett frö inom sig. ”Allt kött är hö, och blomstren dö …” Och precis som varje försommar sedan högstadiet får jag en av mina favoritdikter på hjärnan.

Jag är annars verkligen en prosakille. Tranströmer baddar jag ögonen med titt som tätt, men i övrigt läser jag väldigt lite lyrik, och det är nog tjugo år sedan jag skrev en ordentlig dikt. Konstigt egentligen, för jag tycker om dikter, och just det som jag uppskattar med dem – den känslomässiga kraften, bildspråket, anspråken på att vara både text och musik på samma gång – är sådant jag strävar mot när jag själv skriver prosa.

Ändå tror jag aldrig att jag når hela vägen fram. Dikten som nu hela tiden tränger sig fram, som en schlager med klisterrefräng, är bara fyra rader lång men säger ändå så otroligt mycket. Temat är nog egentligen förlorad kärlek, men jag låter den handla mer om tidens flykt. Det är mitt privilegium som läsare.

Det var två och ett halvt årtusende sedan den grekiska dikterskan Sapfo skrev dem, men varje gång den ekar i huvudet spelar tiden ingen roll. Likt en pil av koncentrerad känsla svirrar den genom alla dessa år och borrar sig rätt in i hjärtat på mig:

            Kort är rosornas tid.

            När den lupit till ända,

            finner din sökande hand

            törnet, men rosen ej mer.

Hipp, hipp hurra för Susanne Boll!

Egentligen är det helt onödigt att så här mot slutet av dagen efter blogga om releasefesten för Susanne Bolls ”Det enda rätta”. Så många andra har redan rapporterat därifrån, som till exempel Simona Arnstedt och Åsa Hellberg. Men jag känner ändå att jag vill fira fina Susanne lite även idag.

Releasefester är rätt mycket som bröllop, särskilt när det som denna gång är en debutant som firar: det är alltid så mycket glädje, och man blir rörd, särskilt när man själv har upplevt känslan av att debutera. Jag tror dock aldrig att jag har sett en så glädjestrålande debutant som Susanne. Hon har kämpat så målmedvetet och länge för att komma dit. Den enda som verkade gladare var hennes dotter, när Susanne tackade sin familj (”det är OSS som mamma tackar!”).

Även i övrigt var det en härlig tillställning. Så många trevliga människor, en så fin stämning – och så Utsikten med stort U. Till och med min sugiga mobilkamera lyckades ta ett snyggt kort av den:

En bok fick jag med mig också, med rolig dedikation: ”Till min KOLLEGA Manne och namne med MIN Manne”.

En av huvudpersonerna heter nämligen Manne. Ärligt talat känns det lite surrealistiskt att läsa om Manne, särskilt som även hans fru har samma namn som min!

Nu hinner jag inte blogga mer; jag har ju en spännande bok att krypa till kojs med. Ni får hålla till godo med en snygga bild som jag har snott från en annan nydebuterad författare, nämligen Annika Estassy.

Annika Estassy, jag och Boken!

 

Hållit min första skrivarkurs

Min arbetsgivare, konsultbolaget HiQ, har en kursverksamhet som kallas HiCollege. De flesta kurser som man erbjuder är arbetsrelaterade, men det finns även sådana som man går bara för nöjes skull. För några veckor sedan höll jag därför en skrivarkurs på HiQ:s kontor i centrala Stockholm. Utsikten därifrån går inte av för hackor:

Lite osäker var jag inför kursstarten. Visserligen kan jag skriva och har jobbat en del som lärare, men jag hade ingen erfarenhet av skrivarkurser. Jag har inte ens gått en skrivarkurs, än mindre hållit en. En annan utmaning var att vi bara hade två kvällar till vårt förfogande. Men faktum är att den blev lyckad: folk verkade inspirerade efteråt, och snittbetyget i utvärderingen blev 4,8 av 5. Därför tänkte jag berätta lite om upplägget — kanske kan någon ha nytta av det.

Till båda kurstillfällena tvingade jag samtliga deltagare att skriva en text på 2-10 sidor och läsa alla de andras texter. Alla verkade tycka att det var otäckt, men så här i efterhand håller de nog med mig om att det var givande både att få och ge kommentarer på texterna.  Flera tänker faktiskt fortsätta att byta texter med varandra i framtiden. Dessutom gav det mig konkreta exempel till de teoretiska delarna av kursen.

Det första tillfället ägnade jag mest åt tips för hur man kommer igång och börjar producera. Jag tog fasta på en sak som Elizabeth George säger i den utmärkta skrivhandboken Write away: att man gör klokt i att börja med sina karaktärer. Jag lyckades klämma in två korta övningar på temat (att hitta på bra övningar var annars det allra svåraste, eftersom vi hade så lite tid att spela med): jag berättade mycket kort om en kvinna och lät sedan deltagarna fantisera i fem minuter om henne, och därefter beskrev jag en situation som hon hamnar i och bad dem fundera på hur hennes personlighet och egenskaper skulle manifestera sig i den situationen. Jag pratade om hur viktigt det är med konflikt, men att konflikt bara betyder att en person vill något men att det finns ett hinder — många verkar tror att det måste handla om våld eller gräl. En tredje viktig sak som jag pratade om var hur man skapar framåtrörelse i en text. Som någon har sagt gäller det bara att varje del av texten måste ställa en fråga som man vill ha svar på. Vi tittade på några inledningar ur världslitteraturen och diskuterade varför de fungerar så bra.

Vid det andra tillfället pratade jag en hel del om redigering, i vid mening. Om man nu har skrivit något, hur får man det att bli så bra som möjligt? Jag rekommenderade deltagarna att skilja på skrivprocessen och redigeringsprocessen, att försöka flödesskriva om det går och inte stanna upp och slipa när man är ”i zonen”. Ett citat som jag gillar och som jag skickade med dem är ”Write drunk — edit sober”. Tillsammans tittade vi på en text som innehöll en del vanliga svagheter och funderade på hur man kunde göra den bättre. Jag pratade om hur mycket i redigeringen, även den man gör i sin ensamhet, handlar om att ta bort det som är överflödigt (”Kill your darlings!”) och var taskig nog att peka på exempel i deras texter. Som tur var verkade de inte ta alltför illa upp.

Slutligen skickade jag med några inspirerande ord, men gav också det kanske viktigaste rådet av alla: att skriva för att det är lustfyllt och inte för att man drömmer om att bli utgiven. Då blir tiden man lägger ner aldrig bortkastad, och dessutom tror jag att texten blir bättre.

Hej, jag heter Manne. Jag är en googlare.

Det är bara att erkänna: jag har trillat dit igen. Jag är en googlare, och inte ens en nykter sådan. Nyligen satte jag igång och googlade på ”Berg har inga rötter” igen.

Man skulle kunna uttrycka det så att jag har fått ett återfall i debutantsjukan, som jag bloggade om på Debutantbloggen förra året. Men egentligen är det mer som ett missbruk än en sjukdom. Bekräftelsen som man ibland får som författare är rena uppåttjacket, och nu när Mina drömmars land har blivit senarelagd kunde jag inte avhålla mig från den drogen.

Det är lite pinsamt, och jag funderar på varför jag och andra författare egentligen gör det här så ofta. Jag tror att det inte bara handlar om ett patetiskt försök att pumpa upp självkänslan, utan också om att skrivandet blir så ensamt ibland. Längtan efter att ingå i ett socialt sammanhang, även om det är digitalt och konstruerat, gör att man letar synpunkter på det man har gjort, särskilt om det dröjer ett tag innan nästa bok ska komma ut.

Till min förvåning hittade jag faktiskt två fina recensioner som jag tidigare hade missat – en på bloggen CatOnHat och en på Boklandskap. Lustigt nog publicerades de båda den 24 juli i fjol, så nu ligger de prydligt uppradade efter varandra på recensionssidan för Berg har inga rötter.

Senarelagd utgivning av Mina drömmars land

Beskedet kom väldigt överraskande. Jag hade precis fått se det underbara omslaget av Maria Sundberg och fått en skjuts av inspiration till redigeringsarbetet, och med bara fyra månader kvar till den planerade utgivningen började jag nästan räkna dagarna. Nu blev dagarna i ett slag så många att jag inte orkar hålla reda på dem, för utgivningen av ”Mina drömmars land” har flyttats till början av nästa år.

Först blev jag inte bara arg och ledsen, utan också orolig. Hade förlaget blivit osäkra på om de ville ge ut min roman, eller hade den blivit nerprioriterad på något sätt? Jag skrev ett väldigt obalanserat mail till min redaktör, men som tur var tog hon det på rätt sätt, ringde genast upp mig och förklarade allting så pedagogiskt att till och med jag fattade att jag måste lugna ner mig.

Saken är den att bokbranschen precis har ändrat på sina rutiner. Tidigare fanns det fyra utgivningsperioder, som kallas ”resor”, men nu har man slagit ihop resa tre och fyra, så att hela hösten blir en enda period. Det ändrar arbetsbelastningen över året och förskjuter alla datum, och marknadsfolket på förlaget måste börja sälja in höstens böcker redan nu.

Kruxet är att mitt manuset inte är färdigredigerat än. Vi kanske kommer att ha ett som duger att läsa om några veckor, men det är några veckor för sent. Ändringen är för bokens bästa: min redaktör vill att säljarna ska känna samma entusiasm för den som de gjorde för ”Berg har inga rötter”, när de ska prata med inköparna. Därför är det dumt att chansa och ge dem en sämre version att läsa.

Allt det här borde jag ha fått veta tidigare, men på grund av flera olyckliga omständigheter trillade det mellan stolarna. Nu försöker jag se fördelar med förseningen. Tiden efter nyår är en lugnare utgivningsperiod än hösten, med mindre knivskarp konkurrens. De flesta tycker väldigt mycket om min debut, så förhoppningsvis ökar suget efter ”Mina drömmars land” ju fler som har läst den.

Ändå känns det fortfarande mest av allt trist att behöva vänta minst fem månader längre än jag trott, särskilt som jag vet att många redan längtar efter min nästa roman. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Fan tro’t.

Boktips: Gungfly

Förra året, då jag gjorde min skönlitterära debut, bloggade jag på Debutantbloggen tillsammans med tre andra debutanter. En av dem var Ulrika Sandberg, som mot slutet av året debuterade med romanen ”Gungfly” på det lilla förlaget King ink.

Om jag inte hade lärt känna författaren genom bloggen, hade jag nog aldrig hört talas om romanen. Uppmärksamheten kring en bok beror skrämmande mycket på vilket förlag boken kommer ut på — kvaliteten är av underordnad betydelse. I en rättvisare värld hade Ulrika Sandbergs roman synts mer i media än många debutböcker från till exempel Bonnierförlagen och Norstedts (nog säkrast att jag inte nämner dem …).

Jag tycker nämligen att ”Gungfly” är väldigt bra. Historien är lite skruvad, men inte så skruvad att det blir ett problem. En olycklig och vilsen mamma flyr utan förvarning till USA för att söka lyckan och lämnar sin två barn vind för våg i en icke-namngiven skånsk (?) småstad. Genom boken växlar perspektivet mellan mamman, den femtonåriga dottern, som förälskar sig i en av sina tidigare lärare, och hennes mobbade lillebror Adam. Familjens historia rullas samtidigt upp genom utdrag ur den frånvarande pappans dagbok.

Sandberg beskriver sina tre huvudpersoner med fin inlevelse, ett poetiskt språk och träffsäkra bilder. Hon har nämnt på Debutantbloggen att hon älskar Sara Stridsberg, och visst kan man se att det är en viktig influens, men personligen uppskattar jag  ”Gungfly” mer än till exempel ”Darling river”. Sandbergs berättelse och språk är mer jordnära utan att för den skull släppa sina konstnärliga anspråk.

”Gungfly” är en riktigt fin liten debutroman.

Rea på Berg har inga rötter

En arbetskompis berättade att de i hennes bokcirkel ska läsa ”Berg har inga rötter”, och att de skulle slå till och köpa den inbundna boken. De hade nämligen upptäckt att det är rea på den på Adlibris. Nu kan man köpa den för endast 102 kronor.

Jag tycker det är kul och hoppas att det gör att fler läser boken, förstås. Dessutom är det roligt att fler kanske kommer att äga den inbundna utgåvan. Personligen tycker jag att den är vackrare än pocketen.

Lite uppmuntran mitt i redigeringen

Egentligen tycker jag om att redigera, men när jag gör det pendlar både humöret och självförtroendet ännu mer än annars. Ibland är jag odrägligt nöjd med både mig själv och min text, men ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med. De senaste dagarna har jag plumsat omkring bland sidorna i ”Mina drömmars land”, duttat lite ängsligt på scenerna och känt mig som en tråkig medelmåtta.

Därför blev jag väldigt glad när jag blev varse att den fina skrivarbloggen 365 days of Storylog lyfter fram en scen ur min debutroman som ett exempel på bra skrivande. Härligt uppmuntrande. Kanske gör jag något rätt även i min kommande roman.

Maskar i hjärnan och den mest braskande rubriken någonsin

En rolig sak med att jobba i IT-branschen är att man är omgiven av nördar. Jag måste nog förtydliga: folk ser inte ut som nördarna i amerikanska highschoolfilmer, men de är ofta lidelsefullt intresserade av andra saker utöver IT, och de flesta älskar att berätta om det. Ofta är det spännande vetenskap.

Häromdagen berättade till exempel en arbetskompis om parasiten Toxoplasma gondii, som han hade läst en massa om. Den har ett väldigt avancerat sätt att sprida sig till sitt primära värddjur — katten. När den infekterar möss tar den sig in i hjärnan och ändrar musens beteende så att den slutar vara rädd för katter. När den machofierade musen blir uppäten går parasiten över till katten. Men inte nog med det: från katten tar den sig mycket lätt över till oss människor. Enligt vissa uppskattningar är en tredjedel av jordens befolkning smittad!

Toxoplasma gondii (Bild: Wikipedia)

Nu kommer det riktigt spännande. Även hos människor tar sig de små maskarna in i hjärnan. Det är väldigt svårt eftersom det finns membran som ska skydda just mot sådana intrång, men den här parasiten klarar det genom att rida på vita blodkroppar. Och när den väl är inne så förändrar den människans beteende. Det finns lite olika teorier om exakt hur förändringarna ser ut, men en av dem gör gällande att män blir mer inbundna och tillbakadragna, medan kvinnorna blir kaxigare och mer utåtriktade (ungefär som mössen alltså). Visst är det fascinerande?

Ännu roligare än sådana här vetenskapliga rön är dock vad mindre nogräknade massmedier kan göra av dem. Min arbetskompis berättade att Aftonbladet skrev om det här för en tid sedan, och att de då krönte artikeln med den mest skamlöst braskande rubriken någonsin.

Försök först att gissa hur den löd innan du scrollar ner och tittar på facit!

.

.

.

.
.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

KATTKVINNORNA

VILL HA

MERA SEX

Min nya roman heter Mina drömmars land

I förra veckan blev det äntligen klart: min nya roman kommer att heta ”Mina drömmars land”! Det är det namn jag har velat ha hela tiden. När min debutroman skulle komma ut behövdes det en hel del diskussioner innan vi kom fram till namnet ”Berg har inga rötter”, men den här gången var de på förlaget vänligare inställda till min idé.

Innan vi slutgiltigt bestämde oss gjorde vi en slagning i Libris, som man brukar. Jag var lite nervös för det, tyckte att titeln var så bra och naturlig att någon annan redan borde ha tagit den, men det närmaste var en bok från 1978 som heter ”Våra drömmars land”. Den handlar om en nallebjörn som åker till Peru, så risken för förväxling känns inte så stor. Och så Fogelströms ”Mina drömmars stad” förstås, men det är helt avsiktligt.

Jag är väldigt glad över namnet. Dels för att jag tycker det är vackert och lätt att komma ihåg, dels för att det passar väldigt bra in på min berättelse. Den vindlar sig visserligen mellan flera länder, men mest handlar den om människor i det här landet Sverige, både nyanlända och infödda, om deras drömmar och om vad som händer när de kvävs, när de uppfylls och när de krockar med varandra. Snart kommer jag att berätta mer här på bloggen.

Innan dess ska jag bara försöka bli lite gladare över det som ska hamna mellan pärmarna också. Redigeringen pågår för fullt.